c'est triste d'oublier un ami

Jag hjälper Största med läxan. Största sitter bredvid mig i soffan och läser Den lille prinsen. Han läser den på franska. Franska är ett vackert språk som jag inte behärskar. Google översätt behärskar jag så jag vet vad jag har skrivit i rubriken. Det står att det är sorgligt att glömma en vän.

När vi ändå snackar språk. Doktorer tycker (förmodligen) att adipös konfiguration låter bra mycket vackrare än fet. Det är så de beskriver feta personer i journaltext. 

Mina prinsar söner har nyligen lärt mig något som jag inte vetat om förut. Det går att höfta även vid bakning. När de var små och var med mig vid bakning så var jag som en hök över alla mått och ingredienser för att se till att det blev rätt mängd av rätt vara. Jag var alltid helt slutkörd efteråt så vi har inte bakat särskilt ofta. Bullar har jag bakat två gånger på 17 år. Nu bakar de själva utan "min hjälp". De har alltid fått vara med mig vid matlagning. Matlagning behärskar jag och jag improviserar och höftar hejvilt. När Minsta var riktigt liten men ändå så stor att han kunde stå stadigt på en pall så kom han med raketfart när det var matlagning på gång. Han gjorde soppor med varierande resultat. Han fick förstås även hjälpa till att krydda "den riktiga" maten. Det gick åt mycket kryddor på den tiden. Självklart åt vi av sopporna! På låtsas. *minnen*