Åskmoln

Jag är en sådan som försöker göra allt på rätt sätt. Nu var jag nästan helt säker på att jag alltid går på rätt sida när jag är ute och går. På vänster sida. Men en sak har jag lärt mig tidigt i livet och det är att inte  vara helt säker på någonting. Rätt var det är har en regel ändrats över en natt. Därför sa jag ingenting. Jag önskade att jag hade kunnat googla på det men min mobil låg kvar på mitt skrivbord på kontoret. Jag började prata om vädret. Det var mulet. Kjell-Kerstin sken upp under väderpratet.

Kanske lite rund under fötterna

Vi beställde varsin ceasarsallad, Kjell-Kerstin med vatten och jag med Loka citron. Jag såg dig häromdagen när du  gick förbi hemma hos mig sa Kjell-Kerstin. Du gick på vänster sida, vet du inte att vi har haft högertrafik sedan 1967? Jag öppnade munnen och sedan stängde jag den igen. Behärskade mig. Nog för att jag är hjulbent men så pass hjulbent är jag inte att jag räknar mig som ett fordon svarade jag. Kjell-Kerstin la ned sina bestick, torkade sig om munnen och tittade ut genom fönstret. Jag drack en klunk Loka.

En himla röra

I min matlåda hade jag pasta med halverade körsbärstomater och egengjord pesto av parmesan, vitlök, basilika och pinjenötter. Efter krocken med Kjell-Kerstin var jag ingen vacker syn.

Någon letade reda på en firmatröja åt mig. "Vi har gjort det innan du hunnit tänka tanken" stod det på den. Kjell-Kerstin bjöd mig på lunch på Prima Vera.

Slowmotion

Fram till lunch ägnade jag mig åt att rensa fem pärmar med avdelningsprotokoll från de senaste 25 åren. Jag tömmde allesammans i pappersåtervinningstunnan. Tiden segade sig fram. Mina tankar fladdrade hit och dit och jag kunde inte koncentrera mig på något. Höll jag på att bli förkyld? Äntligen tog Berit av sina terminalglasögon vilket var tecknet för oss andra att det var dags för lunch. Jag skyndade mig för att komma först i kön till microvågsugnarna.

Vissa dagar är bättre än andra

Marion beställer kontorsmaterial och har makt över kontorsförrådet. För att få ut något därifrån, t.ex. en blyertspenna så måste vi fylla i en blankett med  kryssfrågor och skriva en motivation till behovet. Blanketten skall sedan lämnas till närmsta chef för godkännande. Marion är ledig på fredagar. Jag hämtade förrådsnyckeln i kassaskåpet i receptionen och gick till förrådet. Där bestämde jag mig för att ta fem blyertspennor 0,7 och tre post-it-block. På måndag skulle Marion skicka ett mejl till ALLA om att det är viktigt att ALLTID fylla i blankett 1244b och få godkännande av chef INNAN man hämtar ut kontorsmaterial. Det SAKNAS material till ett värde om 79.80 kr (det var inte bara jag som försåg mig på fredagar). Sedan skulle det dröja till tisdag efter lunch innan Marions mungipor gick uppåt igen.

En penna la jag på Kjell-Kerstins skrivbord tillsammans med en post-it-lapp där jag hade skrivit "varsågod, detta är din egen".

Förföriskt

På fredagsmorgonen fick jag en oemotståndlig lust att gå upp extra tidigt för att ta ett bad. Tog fram badoljan som jag hade fått i julklapp och skvätte i nästan halva flaskan. Det doftade ljuvligt av clementin. Jag låg länge och njöt av badet, för länge visade sig, jag fick skippa frukosten.  Slängde ned ett extra äpple i tygkassen tillsammans med matlådan och sedan cyklade jag snabbt till jobbet. Håret fick torka av vinddraget.

Ut genom munnen

Jag flexade ut tidigt. När jag kom hem duschade jag länge. Sedan smörjde jag in mig med min favvolotion. Sniffade mig i armvecket och livet kändes hoppfullt. Vid 18-tiden joggade jag i elljusspåret utanför Kjell-Kerstins hus. Mötte en berner sennen som jag stannade och pratade med. Bytte några ord med dess matte också. Vi talade om vädret såklart. Det var lite svalare.

In genom näsan

Jag ångrade genast att jag lånat ut min bästa penna. Det var en Pilot Dr Grip stiftpenna, 0,7. Trodde att jag aldrig någonsin skulle få tillbaka den igen men redan på eftermiddagen samma dag kom Kjell-Kerstin in på mitt kontorsrum och lämnade tillbaka pennan. Jag blev mycket förvånad och mitt rum kändes med ens väldigt trångt. Kjell-Kerstin fyllde ut varje tomrum med sin närvaro. När jag blev ensam igen var jag tvungen att öppna fönstret på glänt för att inte bli kvävd. Pennan doftade svagt av lavendel.

Det fantastiska vädret

Det är relativt nära hemifrån mig till det där elljusspåret som går utanför huset där Kjell-Kerstin bor. Häromkvällen joggade jag där. Jag vet inte om KK såg mig. KK? Imorse kom vi samtidigt till stämpelklockan på jobbet. Jag lät Kjell-Kerstin stämpla in först. Vi pratade om vädret. Det var fantastiskt. Vädret.
Sedan gick vi in på våra arbetsrum. Efter en stund kom Kjell-Kerstin in till mig och lånade en blyertspenna.

Vem var Concita?

Kjell-Kerstin började arbeta hos oss på måndagen den 3 mars och inte förrän på torsdagen den 6:e stötte vi på varandra igen. Jag hade hunnit ta reda på vem Concita Wurst var och förmodligen var det inte en av mina föräldrars favoritsångerskor eftersom jag aldrig hört talas om den artisten förut. Mina föräldrar är väldigt,  extremt, musikälskande. Den här gången träffade jag min nya kollega  på fikat. Jag hade suttit och smuttat på min chailatte i åtta minuter när Kjell-Kerstin kom med sin tekopp. Jag hann bara fråga om det hade gått bra med allt hittills. Det hade det gjort. Någon annan fångade Kjell-Kerstins uppmärksamhet och min rast var slut.

Arbetsglädje

Vi småpratade sådär som jag tror de flesta gör med en person som de ännu inte känner. Jag berättade att jag så gott som alltid cyklar till jobbet och att jag funderat länge på att köpa en ny cykel. Kjell-Kerstin berättade om sin nya lägenhet med utsikt mot ett litet skogsparti med ett elljusspår. Det är inte så mycket som hinner bli sagt på en 30 minuter lång lunchrast.