tisdag 31 mars 2009

Oväder över berg- och dalbanan

Idag har vi haft verksamhetsplaneringen på jobbet. Det kändes som att det bara staplades en massa ord på varandra. Om vi gör allt det som vi sa att vi skall göra så kommer det att bli bra men jag är rädd för att vi bara säger en massa utan att mena vad vi säger... Det finns ingen gnista, åtminstone har jag inte så mycket gnista. När jag tänder så är det någon som snabbt släcker mig igen. Min strategi idag var att inte säga så mycket. Jag sa endast några få men väl genomtänkta saker istället. Ja, det är väl så jag brukar funger vid möten iofs men idag var det alltså min strategi att säga ännu mindre och vara ännu mer välgenomtänkt. Jag tror jag lyckades bra med det.

Var på kör ikväll och det var härligt! Mycket skratt! Det låtter maffigt tycker jag. Jag vet inte hur jag själv låter men vi är så många som sjunger så det spelar ingen roll hur jag låter...
Middag hos svägerskan innan kören eftersom jag satt kvar och arbetade länge efter vp:n.
Vi hann inte prata så mycket om hur hon har det eller mår. Det är fortfarande mycket som förvånar då hon berättar om sin ex-sambo. Varför vårdar han inte relationen med sina barn bättre t.ex.? Svårt att förstå detta. Klar att jag är partisk.


lördag 28 mars 2009

Nya sänggaveln

Sambon är och laddar inför Windsurf-säsongen tillsammans med surfklubben. Just nu sitter jag här ensam i soffan men till alldeles nyss så har jag umgåtts med mina söner. Vi har lagat mat tillsammans och pratat en del. På förmiddagen var 8-åringen och jag ute och cyklade. Vi cyklade bl.a till Lager. 8-åringen köpte jeans och tröjor. Jeansen hjälpte jag honom att välja ut men tröjorna valde han själv. Han ville ha en t-shirt som det stod Shut up! på (han kan ju inte läsa så han visste inte vad det stod) men jag tyckte inte att den var ett så bra val så då valde han en med ansikten på kända amerikaner istället. Igår var 13-åringen väldigt grinig och sur så om han hade varit en tjej hade jag nog trott att han hade mens... Han var nog bara extra trött för idag har han varit sitt vanliga (trötta) jag igen och det har gått bra att skoja med honom så som jag brukar göra. 15-åringen hade fått testa lungkapaciteten i skolan och han var bäst i klassen med en lungkapacitet på 4. På "sticktest", löpning(?) var han näst bäst i klassen. Jag blir förundrad för jag tycker ju att han aldrig rör på sig... men det är klart han cyklar ju 1 mil om dagen... Nu säger han att han skall börja träna aikido två gånger i veckan.

onsdag 25 mars 2009

Ohanterbar ovänlighet

Förra onsdagen när skola och fritids var stängt så hade jag 8-åringen med mig till jobbet. Han har varit med mig på jobbet vid några tillfällen per år enda sedan han var i 1-års åldern så det var inget nytt eller konstigt för varken honom eller mig. Den här onsdagen visade sig vara särskilt lämpligt eftersom vi inte hade några patientbesök inbokade. Till fikat på förmiddagen fick vi besök utav en läkare från en annan klinik. Hon ville säga hej då till oss eftersom hon skall flytta till ett annat sjukhus. Stämingen var med andra ord ganska avslappnad så jag lät Mikael hållas med sitt för jag tänkte att han inte störde någon. Han satt med och åt en glass då vi fikade men sedan gick han till mitt rum och rita och pysslade som han brukar när han är där. Han var på gott humör och visslade lite grann för sig själv. Han pratade förstås lite grann med mig också men jag är ju van vid hans pladdrande så jag koncentrerade mig ändå på mina arbetsuppgifter. När han tröttnat på att pyssla så satt han sig och tittade på Bolibompa på TV i vårt lunchrum. Eftersom han är van att äta lunch tidigt, redan kl. 11, så åt han och jag vår lunch innan mina arbetskamrater åt sin kl. 12.15. Vi gick tidigt, redan kl 12.45. Dagen efter kom tysken in på mitt rum och förklarade för mig att han var alldeles chockad över att jag kunde ha mitt barn med mig på jobbet!?!!! I Tyskland var detta helt otänkbart. Det kunde t.o.m. medföra en prick/varning i Tyskland. Han var helt upprörd över detta mitt helt oacceptabla beteende och han hade redan pratat med klinikchefen minsann!!! Jag sa att det är ganska vanligt att ha med sig barnen till jobbet och att jag absolut inte är ensam om det. Han var dock helt ovetande om denna vanlighet och sa att han aldrig hade träffat barn på jobb tidigare. Jag sa att jag tyckte att han skulle prata med min chef om detta också och det skulle han göra. Jag pratade med min chef sedan och tysken hade mycket riktigt pratat med klin.chefen om detta. Han hade dock inte fått något stöd därifrån. Min chef och klinikchefen tycker absolut att jag kan ha med mig 8-åringen på jobbet vid några enstaka tillfällen per år när det passar. Det ligger helt i linje med klinikens policy att tillåta sådant! Jag tänker ändå inte ta med 8-åringen till jobbet mer eftersom det inte kommer att kännas särskilt bekvämt för mig att ha honom där om han inte är välkommen! Det här känns så tråkigt!!! Jag känner att tyskens förtroende för mig är väldigt lågt just nu. På en skala från 1 - 10 så kanske hans förtroende för mig är 1,5... Det känns inte alls bra. Jag tycker inte att jag förtjänar detta!!! Bara för att kulturen är en annan ang. barn på jobb i Tyskland så drabbas jag så här!!! Det är inte rättvist!!! Jag känner ju att jag har alla andras stöd men det hjälper inte mig så mycket när tysken har den här inställningen. Jag är också ledsen för 8-åringens skull. Han har tyckt om att besöka mig på jobbet och att få träffa och prata med mina arbetskamrater. Vår förra läkare kallade han för kak-doktorn eftersom hon brukade bjuda honom på kakor.

tisdag 24 mars 2009

Bob Dylan i Globen

Igår var det premiär för mig i Globen. Pinsamt men sant att det var första gången jag var där. Det var häftigt att uppleva Bob Dylan i Globen. Han bara gjorde sin grej och levererade och gav av sig själv. Häftigt! Jag blev imponerad. Med tanke på att det idag verkar vara som att man skall vara snygg, ha de rätta kontakter, kunna ta för sig och vara framåt för att lyckas som artist så tycker jag att Bob Dylan bevisar att det går att nå framgång utan en massa tjafs och utfyllnad. Jag känner tillförsikt när det gäller mina barn... Är inte 15-åringen lite lik Dylan som ung? Bob Dylan levererar det han är bra på, dvs. musik. Ingen häftig scenshow, inget snack, inget övestylat, inget extra av något! Underbart! Jag kom dit för att se och höra Bob sjunga och jag kanske inte såg honom så bra från platsen där jag satt men jag hörde honom 100% och det kändes som om att han gav av sig själv till 99,9% Han var så närvarande. Snacka om väl använda biljettpengar. Han gav verkligen musik för varje krona som vi hade betalt!

Stockholmshelgen har varit så underbar. Vi bodde på hotell Riesen i Gamla stan. Perfekt utgångspunkt. Vi var på budgetbesök på Moderna museet och Nationalmuseet, dvs vi var där och kollade runt lite utan att betala entré och gå på själva utställningarna! Det räckte bra för mig. Nu kan jag säga att jag vara på både Moderna och National utan att ljuga alltför mycket... Vi åt massor av god mat. Första kvällen åt vi på Trotzig. Det var väl sådär. Tjusigt och exklusivt och maten var god. Vi hittade en "favoritställe" där vi åt två gånger. Det var ett ställe som öppnat för tre veckor sedan och som heter Tapiano. Det låg också i Gamla stan. Där hade de supergoda pizzor och pasta till bra priser. De hade ett nytt koncept. Man fick ett kort av typen kontokort när man kom som var laddat med 750 kronor och sedan beställde man mat på ett ställe och dryck på ett annat och så kanske någon eferrätt och kaffe och drog kortet varje gång man beställde och sedan så fick man lämna ifrån sig kortet när man gick där ifrån och betala för det man ätit. Fiffigt och smidigt! Det känns som om vi har varit borta i minst en vecka fastän vi bara vara borta i två nätter. Skönt att vara hemma hos killarna igen. 13-åringen har varit sjuk, förkyld, så det har varit lite oroligt eftersom de fick klara sig ensamma hemma. 8-åringen var hos farmor.

torsdag 19 mars 2009

Det finns dagar och så finns det andra dagar...

Idag var det just en sådan här dag. Har bestämt mig för att den här dagen har varit lyckad men jag vet inte vart det kommer att leda till på långt sikt... Om jag hade deltagit i t.ex. i ett 10 000 meters lopp idag så skulle jag nog vara nöjd nu. Jag tog mig i mål och jag lyckades med det som jag hade föresatt mig! (Är jag en gås eller en stork?)
8-åringen och jag åkte tåg igår. Jag minns inte när jag åkte tåg senast så det kändes lite nervös innan. 8-åringen var också nervös och hade 1000 frågor att ställa innan vi kom ombord på tåget. Han frågade t.ex: Hur vet vi om vi kommer in på ett sidospår? Ja, hur vet man det egentligen?

söndag 15 mars 2009

Soligt och härligt!

8-åringen är så härlig och mysig att umgås med. Han levererar så mycket klokheter. Jag fattar inte var är eller när han lärt sig allt. Ibland provar han ord som han inte har riktigt grepp om vad de betyder. Idag när vi stod och mekade med hans cykel och jag inte riktigt hittade det verktyg som vi behövde så sa han: -Mamma, du är verkligen tragisk! Är jag? sa jag och skrattade. Jaa det är du, tror jag...? Att ha honom med i affärer är också ett nöje, iallfall om han själv får välja ut något och själv betala i kassan. Han är alltid väldigt artig mot kassapersonalen, småpratar och hittar alltid på något att berömma dem för! Han är väldigt bra på att ge komplimanger. Igår sa han att jag är den absolut bästa mamman på hela jorden. (Jag misstänkte ju det förstås men det var härligt att få höra!) När jag satt och tittade på TV häromkvällen så kom han och satte sig brevid mig. Det var den en kvinna som grät på filmen. Han analyserade detta tyst en stund och sedan sa han: -Hon grät inte för att hon var ledsen, det var kärlekstårar! Helt rätt analys. Nu har han kommit in efter en cykeltur på den "nya" cykeln.

- Guuuuuuu! va´ snabbt den gick, mamma!!! Jag vann över Gurra!!! 8-åringen lyste upp hela hallen med sin glädje när han kom in! Cykeln är 15 år gammal, har en pakethållare som sitter lös och skramlar och en sadeln som sitter för högt för användaren men det är ändå den bästa cykeln här i kvarteret just nu!

fredag 13 mars 2009

Hur jag mår

Känner mig förkyld. Skönt att vi har sovmorgon idag. Jag har ont i kroppen, är tjock i halsen och täppt i näsan. Hur skall jag orka sitta kvar på jobbet till kl. 18 ikväll? Borde sitta kvar till 18. Jag har berättat tidigare om min kamp mot flexklockan. Jag har kontaktat den flexansvarige på jobbet sedan i december eftersom jag tagit hela semesterdagar men ändå varit på jobbet och jobbat några timmar. Det går inte att ta halva semesterdagar så om man vill ta halva dagar så söker man ledigt för en hel och kommer dit och jobbar en halv. Det går inte att använa flexklockan när man tar ledigt på det sättet. Jag har skrivit upp timmarna jag jobbat och mejlat dem till flexansvarig. Jag trodde att när detta var justerat så skulle flexen justeras så att jag kanske stod på - 8 timmar. Av någon outgrundlig anledning så justerades flexen åt andra hållet så att jag nu står på -16 timmar. Man får ha högst -10, sedan blir det löneavdrag. Jag orkar inte bråka om detta. Jag jobbar hellre ikapp de 7 timmarna som behövs än att hålla på och kontrollera vad som kan ha blivit fel... Ja, jag vet att jag är helknasig men jag hatar verkligen att vara besvärlig. Jag skulle känna mig besvärlig om jag kontaktade flexansvarig om detta. Hon är helt överhopad med jobb ändå. Väntar på att chefen skall ringa och skälla på mig för att jag har så mycket minustid... Det känns inte riktigt bra nu...

onsdag 11 mars 2009

O/lydiga barn och hundar

Idag när jag hämtade 8-åringen på fritids så var han ute på skolgården. Han gungade på kompisgungan tillsammans med två kamrater. Under gungan var en stor vattenpöl med is. Det satt plastband i stolparna runt gungan så jag misstänkte att den var "avstängd". Jag bad 8-åringen stanna farten och kliva av gungan men han lyssnade inte alls på mig. Jag kunde inte ta tag i gungan för att stanna den för då gled jag på isen ned i vattnet. Till slut fick jag gå in för att be om hjälp av personalen. Det kändes jätte jobbigt för mig att be om hjälp med detta. Det är ju inte roligt när ens egen son inte lyssnar och gör som man säger! Den personal jag mötte är den som jag minst överensstämmer med rent personkemimässigt. Hon tog direkt upp med mig att min son inte var riktigt klädd för att vara ute och leka i minusgrader. Han hade inte överdragsbyxor och han vägrade knäppa jackan. Jag gick då direkt in i trots och försvar. Dumt av mig!!! Jag sa "-ja tycker inte att det är så viktigt att han har överdragsbyxor, han är ju inte särskilt ofta sjuk heller" Skulle jag förstås inte sagt. Iallfall inte till den personalen, då det är väldigt viktigt för henne att barnen klär sig ordentligt. Jag tänker,vilket jag också sa att 8-åringen är tillräckligt stor för att själv känna om han fryser eller inte. Nåväl det kom en till personal och diskussionen blev ok trots allt. Jag sa att jag förstår dem också att de måste ha samma regler för alla barn. Jag fick rådet en gång att för 8-åringens del så är det bra om man kan välja sina strider. Jag tycker inte att energi skall slösas på bråk om överdragsbyxor. Personal gick iallfall ut (med gummistövlar) och fick slut på gungandet. Nu när vi kom hem så pratade jag med 8-åringen om hur ledsen jag blev och fortfarande kände mig för att han inte lyssnade på mig när jag ville att han skulle gå av gungan. Jag förklarade för honom att det är jätteviktigt för mig att jag kan lita på att han lyssnar på mig när jag ser en fara som han kanske inte ser. De kunde ju ha ramlat ned i vattenpölen, halkat på isen, slagit i huvudet blivit blöta och kalla t.ex. Jag bad honom gå upp på sitt rum en stund för att jag ville vara ifred eftersom jag var ledsen. Han sprang då gråtande upp på sitt rum. Nu, efter 15 minuter, så har han kommit ned och gett mig en kram. När det gäller personalen/personen här ovan så känner jag mig ofta som en av världens sämsta föräldrar i mötet med just henne. Även en av de äldre sönerna hade henne på fritids och jag hade den känslan oftare då. Hon sa en gång att barn skall uppfostras som hundar - vilket jag har fått en hang-up på. Lydiga och vifta på svansen???

söndag 8 mars 2009

Internationella kvinnodagen

Sambon har klippt sig idag. Han blev snygg (igen)! Han ser bättre ut!(?) Den nya frisyren passar bättre ihop med hans nya 200 kr-glasögon. Han klippte sig i det stora köpcentrat. 8-åringen och jag följde med. Jag tittade lite på Lagerhaus. Det känns lite tråkigt att det har öppnat ett Lagerhaus så nära oss. Jag har tyckt om att gå in på Lagerhaus när jag varit i Stockholm men nu blir det ju inte samma sak när det finns här också. Trist!
Vi har varit hos svärmor. Jag tror det gick bra. Vi skulle hjälpa henne sätta upp fönsterbrädor också, det glömde jag skriva igår. Hon blir så uppjagad när något skall göras. Det var sambon och hans syster som fixade. Jag gjorde inte så mycket mer än behöll lugnet. Det jag menade igår med ändan bak är att ibland så känner jag att det spelar ingen roll vad jag säger och gör för svärmor hör och ser det hon vill se och höra iallfall. Jag kan känna mig onödigt trotsig tillsammans med henne. Sambon faller in i rollen som den alltid mindre vetande lille sonen (lillebrodern) och jag åker liksom med på det bananskalet... Enligt svärmor var sambon för ung när vi fick vår första son. Han var 29 år... Jag blir antagligen likadan som svärmor så småningom...
Vi bestämde oss för vilken vecka vi skall resa.
På bilden är Olga - som jag skulle vilja ha..

lördag 7 mars 2009

KIZZ, AC/DC och Mötley Crüe

Städdag idag. För mig går det bäst att städa om jag får lyssna på bra städmusik, som t.ex KIZZ, AC/DC och Mötley Crüe. Jag vill helst kräma på riktigt högt - så att det känns i hela kroppen. Av hänsyn till mina tonårssöner så brukar jag åtmistone stänga dörrarna in till deras rum eftersom de brukar klaga på mig när jag spelar för högt! Sambon och 8-åringen är på badhus idag. Sambon har inte samma behov av städmusik som jag har. Mötley är perfekt att stryka gardiner till! Tyvärr kom jag lite av mig i städningen för nu hittar jag inte vaggorna eller vad det heter till gardinerna som jag strök. Nu har jag satt mig i soffan istället och gett sönerna lördagsgodispengar för jag är hemskt sugen på sådan där röd/svarta dödskallar. Hoppas att de går iväg snart.

Imorgon är vi bjudna till svärmor på middag. Hon vill bjuda sin dotter, hennes barn och vår familj på en resa. Ser fram emot att få resa och men fasar lite inför morgondagen. Jag tycker inte att jag inte kan ställa krav på var/när vi skall resa. Överlåter helt åt sambon att vara delaktigt i planeringen. Jag har iallfall fått muntlig löfte ifrån chefen om att jag kan ta ledigt när jag vill. Det känns sådär svärmorsjobbigt som det kan kännas för mig ibland...kan inte riktigt förklara vad det betyder. Hur jag än vänder mig så har jag ändan bak liksom...

torsdag 5 mars 2009

Känslighet

Igår skickade jag ett mejl med en fråga jag hade p.g.a en känsla jag kände. Mejlet resulterade i tre telefonsamtal från tre personer idag. Jag fick min känsla bekräftad. Det kändes skönt.

Var med 15-åringen till Aikidon idag. Vi hade inte betalt en enda krona ännu. Jag hade pengar med mig för att betala flera gånger i höstas men det fanns aldrig möjlighet för dem att ta emot betalning. Idag behövde vi bara betala för ett nytt 10-kort som stämplades med en stämpel idag. Schysst! 15-åringen började knorra lite idag om att han vill sluta. Han tycker att han inte hinner med. Vi måste prata om det sedan när han kommer hem. Slutar han så måste vi reglera hans datortid också då den tenderar att ta väldigt mycket av hans tid.

Känner mig rastlös, troligen på grund av telefonsamtalen jag fick. Har kanske inte riktigt hunnit bearbeta det som sas ännu. Skall försöka tänka på att bara vara här och nu.

Äntligen fredag imorgon! Veckan har verkligen gått fort. Snart skall sambon och jag åka till Stockholm och lyssna på Bob Dylan. Det ser jag mycket fram emot. Vi skall bo på hotell bara vi två! Vet inte när vi gjorde något sådant senast. Kanske 12 år sedan? När sambon fyllde 40 så var han och jag borta tillsammans en helg men då bodde vi inte på hotell.

onsdag 4 mars 2009

Äntligen äntligen är det mars!

Redan den 4 mars idag. Jag fattar ingenting. Plötsligt så rusar tiden iväg igen. Redan onsdag idag! I måndags hade jag semester och var med 8-åringen i skolan igen. De åkte skidor i parken brevid skolan. Det var härligt att se alla dessa tappra kämpar som knatade runt i spåren som idrottsläraren varit där och spårat innan vi kom! Några hade aldrig tidigare stått på ett par skidor men de var idel glada miner! På eftermiddagen berättade en av eleverna om sin nyligen gjorda resa till Costa rica. Vilket äventyr hon hade varit med om. Alla lyssnade intresserat när hon berättade om sin resa. Särskilt 8-åringen var imponerad av resan. Alla fick egna datorer på flygplanet - det var nog det som imponerade mest på honom. Direkt efter skolan åkte vi hem till Mia och hundarna. Valparna var hur söta som helst! Sugen på hund blir jag men förståndet säger nej. 8-åringen och jag hade en väldigt härlig dag tillsammans och han var på strålande humör hela eftermiddagen och kvällen. Igår hade han en av sina sämre dagar däremot. Jag hämtade honom tidigare på fritids för inbokat besök hos tandläkaren. Stor frustration då jag kom till fritids. Han ville inte till tandläkaren. Han sparkade på några plastbackar, slängde ned kläder från en bänk och bröt sönder en legoplatta och röt åt en annan kille att lämna oss ifred. Lyssnade iallfall på mina argument och plötsligt så sa han mitt i gråten "kom så åker vi väl till tandläkaren då". Vi hann precis i tid med en minut till godo. Vi berättade för tandläkaren att det hade varit problem att komma dit. De tog det väldigt lugnt och fint med honom. 8-åringen valde bort bedövning för ,som han sa efteråt, "det går snabbare utan".