En livsavgörande händelse

Samma år som jag skulle fylla 7 år fyllde min pappa 40 år. Han fick många askkoppar i födelsedagspresent. Han hade precis slutat röka. En tid innan han skulle fylla 40 år hade han sin första hjärtinfarkt. Jag har aldrig rökt. Pappa levde tills han var 69 år. Han var alltid sjuk. Åkte in och ut på sjukhus. Jag fick alltid en klump i magen när jag hörde ambulanssirener. Det slutade jag få när han hade dött. Min barndom var en sjuk pappa. Det tror jag aldrig att jag har pratat med någon om, i alla fall inte med någon som förstått. Jag vill inte vara sjuk. Igår var jag till en hjärtspecialist. Jag skrev en egen vårdbegäran. Jag skrev att jag har höga blodfetter och högt blodtryck. Det har jag fått brevbesked om från vårdcentralen. Faktiskt trodde jag inte att de skulle ta emot mig. Jag blev förvånad och lättad när kallelsen kom. Igår var mitt blodtryck 152/96 men EKG:et såg jättefint ut. Det var sällan hjärtspecialisten såg så fina EKG sa han och log. Jag vill inte medicinera för jag vill inte vara sjuk. Jag har massiv ärftlighet för hjärt- kärlsjukdom sa hjärtspecialisten. Jag sa att jag kände mig som en soptunna. Han sa att han förstod att jag kände så men att jag inte skulle tänka så. Han sa också att min uppväxt måste ha varit traumatiserande. De sa han fastän jag inte berättade så mycket. Jag fick recept på två mediciner. För blodtrycket och blodfetterna. Det vet inte min sambo. Han har inte frågat mig hur det gick igår. För honom var det ingen särskild händelse. För mig var det en ett livsavgörande läkarbesök. Innan besöket berättade jag för sambon vad jag kände inför det. Han förstod mig inte eller så lyssnade han inte. Igår fick jag min dom. Medicineringen är livslång. Jag är väldigt ledsen. Ingen vet något. Ingen bryr sig. Jag känner mig som en soptunna full med skit.