Ut genom munnen

Jag flexade ut tidigt. När jag kom hem duschade jag länge. Sedan smörjde jag in mig med min favvolotion. Sniffade mig i armvecket och livet kändes hoppfullt. Vid 18-tiden joggade jag i elljusspåret utanför Kjell-Kerstins hus. Mötte en berner sennen som jag stannade och pratade med. Bytte några ord med dess matte också. Vi talade om vädret såklart. Det var lite svalare.

In genom näsan

Jag ångrade genast att jag lånat ut min bästa penna. Det var en Pilot Dr Grip stiftpenna, 0,7. Trodde att jag aldrig någonsin skulle få tillbaka den igen men redan på eftermiddagen samma dag kom Kjell-Kerstin in på mitt kontorsrum och lämnade tillbaka pennan. Jag blev mycket förvånad och mitt rum kändes med ens väldigt trångt. Kjell-Kerstin fyllde ut varje tomrum med sin närvaro. När jag blev ensam igen var jag tvungen att öppna fönstret på glänt för att inte bli kvävd. Pennan doftade svagt av lavendel.

Det fantastiska vädret

Det är relativt nära hemifrån mig till det där elljusspåret som går utanför huset där Kjell-Kerstin bor. Häromkvällen joggade jag där. Jag vet inte om KK såg mig. KK? Imorse kom vi samtidigt till stämpelklockan på jobbet. Jag lät Kjell-Kerstin stämpla in först. Vi pratade om vädret. Det var fantastiskt. Vädret.
Sedan gick vi in på våra arbetsrum. Efter en stund kom Kjell-Kerstin in till mig och lånade en blyertspenna.

Vem var Concita?

Kjell-Kerstin började arbeta hos oss på måndagen den 3 mars och inte förrän på torsdagen den 6:e stötte vi på varandra igen. Jag hade hunnit ta reda på vem Concita Wurst var och förmodligen var det inte en av mina föräldrars favoritsångerskor eftersom jag aldrig hört talas om den artisten förut. Mina föräldrar är väldigt,  extremt, musikälskande. Den här gången träffade jag min nya kollega  på fikat. Jag hade suttit och smuttat på min chailatte i åtta minuter när Kjell-Kerstin kom med sin tekopp. Jag hann bara fråga om det hade gått bra med allt hittills. Det hade det gjort. Någon annan fångade Kjell-Kerstins uppmärksamhet och min rast var slut.

Arbetsglädje

Vi småpratade sådär som jag tror de flesta gör med en person som de ännu inte känner. Jag berättade att jag så gott som alltid cyklar till jobbet och att jag funderat länge på att köpa en ny cykel. Kjell-Kerstin berättade om sin nya lägenhet med utsikt mot ett litet skogsparti med ett elljusspår. Det är inte så mycket som hinner bli sagt på en 30 minuter lång lunchrast.

En bok för alla

Kjell-Kerstin, kan en ens heta så? frågade jag. Det är mitt namn så tydligen, svarade personen som satt framför mig. Min mormor sa alltid "alla kan skämma sitt namn men namnet skämmer ingen" Jag log och tog en tugga på min lunchciabatta. Med mina ögon uppmuntrande jag min nya kollega att berätta mer om dig själv. Kjell-Kerstin var född samma dag som Concita Wurst vann Eurovisionslagerfestivalen och hens föräldrar ville inte placera henom i något könsfack utifrån namnet.

Kan detta vara början på något? En roman som utspelar sig om cirka 25 år tänkte jag mig.

Tack, jag mår bra.

Så här skrev jag här på bloggen i början av året: 
Under 2015 skall jag uträtta stordåd precis som Nilla och Tjockisen.
1. Kliva ur min comfortzon (dvs min säng) minst en gång om dagen.
2. Fundera på att börja jogga.
3. Fasta i en hel vecka.
4. Ordna en bättre ekonomisk rörelsefrihet för mig själv.
5. Sprida glädje på min arbetsplats.
6. Se tíll att jag mår bra.
7. Baka till fredagsfikat på jobbet.
8. Yoga och tabata varje vecka.
9. Kommentera på andra bloggar 150 gånger.
10. Skaffa 10 nya kompisar (djur är också människor).
11. Inreda ett meditations/yogarum hemma.
12. Överraska mig själv eller sambon en gång i veckan.
13. Övertala Sambon att bila norrut på semester.

Jag har hittills enbart lyckats med 6 av ovanstående stordåd. 5:an är jag lite tveksam till "Sprida glädje på min arbetsplats". Jag har sagt upp mig två gånger - räknas det?.