Halsbandet

När jag var på läkarbesöket på fredagen råkade jag gömma mitt halsband på britsen. Sköterskan postade det till mig. Sambon undrade varför jag fått post därifrån och då berättade jag. Hade jag inte glömt halsbandet så hade jag inte sagt något ännu. Jag har återbesök hos doktorn nästa fredag. Undrar om Sambon frågar mig något då.

Jag är tillbaka

Jag undrar hur lång tid det tar innan sambon frågar mig hur det gick på läkarbesöket i fredags. Idag ska jag cykla till apoteket och hämta ut mina mediciner. Det blåser nordlig vind. Sambon har åkt iväg och vindsurfat.

En livsavgörande händelse

Samma år som jag skulle fylla 7 år fyllde min pappa 40 år. Han fick många askkoppar i födelsedagspresent. Han hade precis slutat röka. En tid innan han skulle fylla 40 år hade han sin första hjärtinfarkt. Jag har aldrig rökt. Pappa levde tills han var 69 år. Han var alltid sjuk. Åkte in och ut på sjukhus. Jag fick alltid en klump i magen när jag hörde ambulanssirener. Det slutade jag få när han hade dött. Min barndom var en sjuk pappa. Det tror jag aldrig att jag har pratat med någon om, i alla fall inte med någon som förstått. Jag vill inte vara sjuk. Igår var jag till en hjärtspecialist. Jag skrev en egen vårdbegäran. Jag skrev att jag har höga blodfetter och högt blodtryck. Det har jag fått brevbesked om från vårdcentralen. Faktiskt trodde jag inte att de skulle ta emot mig. Jag blev förvånad och lättad när kallelsen kom. Igår var mitt blodtryck 152/96 men EKG:et såg jättefint ut. Det var sällan hjärtspecialisten såg så fina EKG sa han och log. Jag vill inte medicinera för jag vill inte vara sjuk. Jag har massiv ärftlighet för hjärt- kärlsjukdom sa hjärtspecialisten. Jag sa att jag kände mig som en soptunna. Han sa att han förstod att jag kände så men att jag inte skulle tänka så. Han sa också att min uppväxt måste ha varit traumatiserande. De sa han fastän jag inte berättade så mycket. Jag fick recept på två mediciner. För blodtrycket och blodfetterna. Det vet inte min sambo. Han har inte frågat mig hur det gick igår. För honom var det ingen särskild händelse. För mig var det en ett livsavgörande läkarbesök. Innan besöket berättade jag för sambon vad jag kände inför det. Han förstod mig inte eller så lyssnade han inte. Igår fick jag min dom. Medicineringen är livslång. Jag är väldigt ledsen. Ingen vet något. Ingen bryr sig. Jag känner mig som en soptunna full med skit.

Åskmoln

Jag är en sådan som försöker göra allt på rätt sätt. Nu var jag nästan helt säker på att jag alltid går på rätt sida när jag är ute och går. På vänster sida. Men en sak har jag lärt mig tidigt i livet och det är att inte  vara helt säker på någonting. Rätt var det är har en regel ändrats över en natt. Därför sa jag ingenting. Jag önskade att jag hade kunnat googla på det men min mobil låg kvar på mitt skrivbord på kontoret. Jag började prata om vädret. Det var mulet. Kjell-Kerstin sken upp under väderpratet.

Kanske lite rund under fötterna

Vi beställde varsin ceasarsallad, Kjell-Kerstin med vatten och jag med Loka citron. Jag såg dig häromdagen när du  gick förbi hemma hos mig sa Kjell-Kerstin. Du gick på vänster sida, vet du inte att vi har haft högertrafik sedan 1967? Jag öppnade munnen och sedan stängde jag den igen. Behärskade mig. Nog för att jag är hjulbent men så pass hjulbent är jag inte att jag räknar mig som ett fordon svarade jag. Kjell-Kerstin la ned sina bestick, torkade sig om munnen och tittade ut genom fönstret. Jag drack en klunk Loka.

En himla röra

I min matlåda hade jag pasta med halverade körsbärstomater och egengjord pesto av parmesan, vitlök, basilika och pinjenötter. Efter krocken med Kjell-Kerstin var jag ingen vacker syn.

Någon letade reda på en firmatröja åt mig. "Vi har gjort det innan du hunnit tänka tanken" stod det på den. Kjell-Kerstin bjöd mig på lunch på Prima Vera.

Slowmotion

Fram till lunch ägnade jag mig åt att rensa fem pärmar med avdelningsprotokoll från de senaste 25 åren. Jag tömmde allesammans i pappersåtervinningstunnan. Tiden segade sig fram. Mina tankar fladdrade hit och dit och jag kunde inte koncentrera mig på något. Höll jag på att bli förkyld? Äntligen tog Berit av sina terminalglasögon vilket var tecknet för oss andra att det var dags för lunch. Jag skyndade mig för att komma först i kön till microvågsugnarna.

Vissa dagar är bättre än andra

Marion beställer kontorsmaterial och har makt över kontorsförrådet. För att få ut något därifrån, t.ex. en blyertspenna så måste vi fylla i en blankett med  kryssfrågor och skriva en motivation till behovet. Blanketten skall sedan lämnas till närmsta chef för godkännande. Marion är ledig på fredagar. Jag hämtade förrådsnyckeln i kassaskåpet i receptionen och gick till förrådet. Där bestämde jag mig för att ta fem blyertspennor 0,7 och tre post-it-block. På måndag skulle Marion skicka ett mejl till ALLA om att det är viktigt att ALLTID fylla i blankett 1244b och få godkännande av chef INNAN man hämtar ut kontorsmaterial. Det SAKNAS material till ett värde om 79.80 kr (det var inte bara jag som försåg mig på fredagar). Sedan skulle det dröja till tisdag efter lunch innan Marions mungipor gick uppåt igen.

En penna la jag på Kjell-Kerstins skrivbord tillsammans med en post-it-lapp där jag hade skrivit "varsågod, detta är din egen".

Förföriskt

På fredagsmorgonen fick jag en oemotståndlig lust att gå upp extra tidigt för att ta ett bad. Tog fram badoljan som jag hade fått i julklapp och skvätte i nästan halva flaskan. Det doftade ljuvligt av clementin. Jag låg länge och njöt av badet, för länge visade sig, jag fick skippa frukosten.  Slängde ned ett extra äpple i tygkassen tillsammans med matlådan och sedan cyklade jag snabbt till jobbet. Håret fick torka av vinddraget.

Ut genom munnen

Jag flexade ut tidigt. När jag kom hem duschade jag länge. Sedan smörjde jag in mig med min favvolotion. Sniffade mig i armvecket och livet kändes hoppfullt. Vid 18-tiden joggade jag i elljusspåret utanför Kjell-Kerstins hus. Mötte en berner sennen som jag stannade och pratade med. Bytte några ord med dess matte också. Vi talade om vädret såklart. Det var lite svalare.

In genom näsan

Jag ångrade genast att jag lånat ut min bästa penna. Det var en Pilot Dr Grip stiftpenna, 0,7. Trodde att jag aldrig någonsin skulle få tillbaka den igen men redan på eftermiddagen samma dag kom Kjell-Kerstin in på mitt kontorsrum och lämnade tillbaka pennan. Jag blev mycket förvånad och mitt rum kändes med ens väldigt trångt. Kjell-Kerstin fyllde ut varje tomrum med sin närvaro. När jag blev ensam igen var jag tvungen att öppna fönstret på glänt för att inte bli kvävd. Pennan doftade svagt av lavendel.

Det fantastiska vädret

Det är relativt nära hemifrån mig till det där elljusspåret som går utanför huset där Kjell-Kerstin bor. Häromkvällen joggade jag där. Jag vet inte om KK såg mig. KK? Imorse kom vi samtidigt till stämpelklockan på jobbet. Jag lät Kjell-Kerstin stämpla in först. Vi pratade om vädret. Det var fantastiskt. Vädret.
Sedan gick vi in på våra arbetsrum. Efter en stund kom Kjell-Kerstin in till mig och lånade en blyertspenna.

Vem var Concita?

Kjell-Kerstin började arbeta hos oss på måndagen den 3 mars och inte förrän på torsdagen den 6:e stötte vi på varandra igen. Jag hade hunnit ta reda på vem Concita Wurst var och förmodligen var det inte en av mina föräldrars favoritsångerskor eftersom jag aldrig hört talas om den artisten förut. Mina föräldrar är väldigt,  extremt, musikälskande. Den här gången träffade jag min nya kollega  på fikat. Jag hade suttit och smuttat på min chailatte i åtta minuter när Kjell-Kerstin kom med sin tekopp. Jag hann bara fråga om det hade gått bra med allt hittills. Det hade det gjort. Någon annan fångade Kjell-Kerstins uppmärksamhet och min rast var slut.

Arbetsglädje

Vi småpratade sådär som jag tror de flesta gör med en person som de ännu inte känner. Jag berättade att jag så gott som alltid cyklar till jobbet och att jag funderat länge på att köpa en ny cykel. Kjell-Kerstin berättade om sin nya lägenhet med utsikt mot ett litet skogsparti med ett elljusspår. Det är inte så mycket som hinner bli sagt på en 30 minuter lång lunchrast.

En bok för alla

Kjell-Kerstin, kan en ens heta så? frågade jag. Det är mitt namn så tydligen, svarade personen som satt framför mig. Min mormor sa alltid "alla kan skämma sitt namn men namnet skämmer ingen" Jag log och tog en tugga på min lunchciabatta. Med mina ögon uppmuntrande jag min nya kollega att berätta mer om dig själv. Kjell-Kerstin var född samma dag som Concita Wurst vann Eurovisionslagerfestivalen och hens föräldrar ville inte placera henom i något könsfack utifrån namnet.

Kan detta vara början på något? En roman som utspelar sig om cirka 25 år tänkte jag mig.

Tack, jag mår bra.

Så här skrev jag här på bloggen i början av året: 
Under 2015 skall jag uträtta stordåd precis som Nilla och Tjockisen.
1. Kliva ur min comfortzon (dvs min säng) minst en gång om dagen.
2. Fundera på att börja jogga.
3. Fasta i en hel vecka.
4. Ordna en bättre ekonomisk rörelsefrihet för mig själv.
5. Sprida glädje på min arbetsplats.
6. Se tíll att jag mår bra.
7. Baka till fredagsfikat på jobbet.
8. Yoga och tabata varje vecka.
9. Kommentera på andra bloggar 150 gånger.
10. Skaffa 10 nya kompisar (djur är också människor).
11. Inreda ett meditations/yogarum hemma.
12. Överraska mig själv eller sambon en gång i veckan.
13. Övertala Sambon att bila norrut på semester.

Jag har hittills enbart lyckats med 6 av ovanstående stordåd. 5:an är jag lite tveksam till "Sprida glädje på min arbetsplats". Jag har sagt upp mig två gånger - räknas det?.

Sambon 50 år! (snart) Mitt tal

Nytt jobb

Nu har jag jobbat på mitt nya jobb i 11 dagar. Jag börjar förstå lite av det jag gör. Det är mycket som är nytt. Det är väldigt olikt arbetet på vårdcentralen. Tror att jag kommer att tycka att det är roligt när jag har lärt mig alla rutiner. Nu är jag bara rädd för att glömma något viktigt.

Ser fram emot att ha semester om en månad. Längtar extremt mycket efter det. Det är redan drygt sex veckor sedan som jag avslutade min sommarsemester.

Det var länge sedan

Publicerar en bild på mitt hår för att ni ska inse hur lång tid det har gått sedan senast. Jag var väl typ korthårig då?

Nu vill jag spara ut håret för att se hur långt det kan bli. Helst vill jag ha det ned till rumpan. Det hade min mormor om hon släpte ut det. Hon hade det alltid flätat och uppsatt i en prydlig knut. Hon blev tvungen att klippa av det sedan när hon inte orkade borsta och fläta det längre pga värk eller om det var stelhet.

S S S

Igår kväll träffade jag gamla arbetskamrater på Strömpis. Vi var där och tittade på Fashion Pack (Örebros After Dark). Sofie (25 år) berättade för mig att man helst ska vara 3 S, dvs snygg, sexig och singel. Enligt sig själv var hon bara ett S, nämligen singel. Men ett S är bättre än inget sa hon. Jo då...så att..men i alla fall så kände jag plötsligt att jag led extrem brist på S, inte ett endaste S hade jag. Klagade (lite) över detta vid middagen här ikväll. Då sa Minsta (guldungen) "men pappa tycker att du är två S". Då kom jag på den briljanta idén att göra slut med Sambon men bara för ikväll och han måste hålla sig här hemma. Jag är så fiffig! Nu är jag tre S! Nu sitter Sambon och jag och tittar på solnedgången. Har inte riktigt bestämt mig för om jag trivs med det här singellivet eller inte. Två S är ju också bra.