Idag har jag varit med 7-åringen på utflykt. Alla 24 barnen + fröknar åkte buss för att delta i Naturskolan. Det gick väl sådär. Ganska ok. Inga armar och ben brytna och inga barn kvar på bussen... 7-åringen hade problem med lyssnandet idag och gjorde inte precis det som sas åt honom. Det gällde flera av barnen. Det är flera i klassen som liksom stänger av/stänger ute vuxenprat och bara gör efter det kamraterna gör oavsett hur olämpligt det är... Jag fick mig en utskällning av en pappa som var med. Han tog upp en sak som hänt hans dotter för en tid sedan. Fröknarna i skolan har gett mig en version av den händelsen och utav pappan fick jag nu en annan... Jobbigt! Jag vill lita på att personalen säger som det faktiskt är. Idag blev 7-åringen arg och frustrerad för att han tyckte att tjejerna inte höll sig till turordningen. Han tryckte då ned en tjej mot isen och knäade henne. Helt fel, absolut!!! Vi var, som det nu blev, tre vuxna som sa åt honom att stoppa. Jag sa, som jag tyckte, bestämt till honom att inte göra så. Han vet ju också så väl när han gör fel så oftast känns det som att det inte är så mycket att säga mer än just att man blir besviken på hans beteende. Pappan fortsatte skälla på 7-åringen och sedan på mig. (Pappan tyckte att min son sparkde, vilket han kanske gjorde, jag såg det som knäningar). Jag svarade bara att jag inte blivit informerad om det han berättade om sin dotter - vilket ju var sant. Han sa åt mig att vara mer bestämd. Vad kan han veta om hur bestämd jag är? Det är tur att jag är med så ofta i skolan så att jag vet att det inte bara är min 7-åring som slåss, vilket jag ju annars lätt kunde få för mig. Det är både tjejer och killar i klassen som beter sig knepigt och slåss. Den som är som en ängel vid ena tillfället som man besöker klassan kan visa upp en helt annan sida nästa gång man är där. Det gäller både tjejerna och killarna förstås. Jag tycker ändå att de är härliga! Bara man slapp föräldrarna så skulle jag kunna tänka mig att arbeta i skolan. Barnen är "energivare", de ger mer än de tar.
Gråt på bussen då 7-åringen upptäckte att "en av världens bästa pinnar" var kvarglömd vid utflyktstället. Direkt från utflykten åkte 7-åringen och jag till tandläkaren för att han skulle få göra om en lagning som de misslyckats med vid förra tillfället. Tandläkarbesöket tog en timma och han tröttnade på att gapa mot slutet, annars gick det väldigt bra och de gav honom mycket beröm. Tänk att vara tvungen att gå till tandläkaren så nära inpå sin födelsedag - det tyckte han inte var rättvist.
Vi gick till skolan för att hämta cyklar och hjälmar. Besvikelsen var stor när det visade sig att fritids hade killgympa just idag, vilket han nu missade pga tandläkar besöket - gråt igen. Tyvärr, tyvärr så blev det ännu mer gråt här hemma för en stund sedan. Jag kände mig tvungen att informera honom om att hans faster, efter 31 års samboskap, kommer att separera från sin man. Fasters man kommer alltså t.ex. inte att komma på 7-åringens 8-års födelsedag. Gråt, gråt, gråt över detta. Sammanfattning: En ledsen, frusen och trött mamma med en son som idag säger sig ha haft en av sina absolut värsta dagar i livet någonsin...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar