Idag har vi firat 8-åringen och snart 15-åringen. Farmor, faster och kusiner var här. Det har känts bra trots allt. Knepigt men ok. Svårt att vara som vanligt när allt inte är som vanligt. Kändes som om jag tog en annan roll och pratade på mer än annars. 8-åringen höll en lugnare profil än vad han brukar ha. Det är svårt att prata med kusinbarnen. Jag vet inte vad jag skall säga till dem. Svårt. De har ju en annan roll i detta. Pappa är ju för alltid pappa och den relationen kommer ju att fortsätta. För faster är han ju nu en f.d livskamrat sambo, vän, och kärlek. För oss är han också f.d sambo till faster. Han är nu någon som endast existerar i periferin och som inte längre räknas med. Plötsligt är han någon som vi kanske inte känner längre? Han är f.d. Önskar jag hade sagt mer till kusinbarnen. Frågat dem hur de mådde. Har de någon att prata med om detta? Min sambo och jag pratade med faster "i smyg", i köket. När alla var tillsammans vid middag och fika så pratade vi inte om det som hänt utan om "vanliga saker". Min sambo och jag har pratat och pratat sedan vi fick reda på detta. Det känns orättvist och märkligt att vi nu kommer varandra närmare på grund av detta. Det är så många undringar, funderingar och reflektioner som väcks. Hur hade vi gjort i samma situation. Skulle detta kunna hända oss? Hur har vår relation till faster och farbror varit? Vem har han varit? Hur har han varit mot oss? Vad vet vi om dem? Jag tycker att han har varit en god förebild för mina barn. Är han det fortfarande? Den han var tills vi fick reda på detta var ju ändå någon vi alla tyckte om.
Ofelia har fått fem valpar!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar