Imorgon fyller nästan 15-åringen år. Han har inte önskat sig något så det är svårt att veta vad han vill ha. Sambon och jag gissar att han vill ha en egen bärbar dator. Han sköter sig så bra (för bra?) så vi vill gärna visa honom uppskattning för det. 15-år är väl också lite speciellt att fylla? "På vår tid" var det ju iallafall det. Jag vet inte om jag fick något särskilt men många fick ju moppe. Eller var det konfirmationspresenter? Jag kanske minns fel och blandar ihop. 15-åringen är väldigt lik mig som jag var i samma ålder. Läskigt. Jag ville bara vara till lags - inte reta upp eller uppröra mina föräldrar. Jag sa heller aldrig vad jag tyckte eller tänkte. Vad är det jag/vi gör som påverkar honom att bli så? Vad var det mina föräldrar gjorde? Min pappa var kroniskt sjuk så jag tror att jag var rädd att han skulle dö eller något om jag gjorde honom upprörd. Vi är ju inte sjuka, så varför? Hur fyller man på barnens självkänsla? Kanske måste bygga upp min egen först... Kanske. Jag ger beröm och säger ofta till honom att han är smart och snygg. Eller? Kan kanske sägas oftare. Han kommer att få en ryggsäck, en träningsmatta och ett gyro. Kanske en dator.
Ganska lugnt och behagligt idag. Tysken var inte på jobbet. Sambon och jag tog en promenad på lunchen. Solen sken - det var härligt!
Tänker mycket på sambons syster. Det är hemskt det hon går igenom nu. Det känns fortfarande så overkligt. Funderar mycket på vad jag skulle vilja att andra skulle göra för mig om jag var i samma situation. Min känsla är att jag bara skulle vilja "bli liten" och ompysslad. Kanske att någon kom med mat och en varm skön tröja att gömma sig i... Att få värme både utifrån och innefrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar