Jag har saknat dem. Trodde att de hade övergett mig. Kanske rent av trillat av pinn? Jag hade inte behövt oroa mig. De är här nu. Fulla av vårpirr och sång satt de på vår uteplats och välkomnade mig imorse. Åh, så lycklig jag blev! De är gamla vänner till mig. Vi har känt varandra i 12 år nu, herr och fru Talgoxe och jag.
I år inreder de sitt bo extra lyxigt. De har hittat fårullspläden som Zelda har haft i uteburen under vintern. Från den "knycker" de bomaterial. Vi bor under samma tak.
5 kommentarer:
Åh lycka! Jag älskar talgoxar. De blir ofta så tama att de äter ur händerna. Och kommer de tillbaka så trivs de. Men det är nog barn och barnbarn ni får lyckan att ha boende hos er. Eller blir de så gamla som 12 år.
Mysigt. Vi har sädesärlor på stugan. I flera år byggde de bon i en vattenkanna i plast. Vi fick spika upp den på väggen och snöra fast den ordentligt så att katterna inte skulle skrämma dom små liven.
Dom återkommer också varje år. Ja, ungarna alltså, dom första är väl döda nu kan jag tänka mig. Men släkten fortsätter att besöka oss, trots katter och att det är livat ibland.
Singelmamman och Ulrica: talgoxar kan bli så gamla som 15 år! (googlat). Jag älskar sädesärlor också. Min mamma sa alltid att de kom med hälsningar från de döda.
Mysigt!
Har du något kännetecken på dem så att du vet att det är samma varje år? Har de någon speciell egenhet, kanske?
Nilla: Vad menar du? Det är klart jag känner igen mina vänner. Vi pratar gamla minnen med varandra. ;)
Skicka en kommentar