Just nu känns mitt liv som ett som det går att läsa om i en feelgood-roman. Jag tänker njuta av att det är så utan att be om ursäkt för det.
Men visst kommer tankarna på varför det är så underbart just nu. Är det lugnet före stormen? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Skjuter bort tankarna och andas. Förmanar mig själv. Jag har lika stor rätt till detta som någon annan. Jag ska passa på och njuta så länge det varar. Får inte glömma bort känslan som jag har nu. För att minnas tänker jag blogga om det.
Det är min sista semesterdag idag och jag har haft två magiskt underbara veckor tillsammans med Sambon. Två veckor. Alldeles för kort tid fastän tiden tycks ha stått stilla. Imorse frågade Sambon mig om jag tror att det är fler än vi som har det så här bra tillsammans. Nej, jag tror inte det. Inte många. Plötsligt ser vi varandra igen och vi gillar det vi ser. Har fått så många komplimanger från Sambon. Det han säger har fått mig att stanna och stå kvar en stund framför vår helkroppsspegel och jag tror honom. Jag är fin. Han är också fin. Finaste. Han älskar varje del av mig och varje del av mig älskar honom.
