O/lydiga barn och hundar

Idag när jag hämtade 8-åringen på fritids så var han ute på skolgården. Han gungade på kompisgungan tillsammans med två kamrater. Under gungan var en stor vattenpöl med is. Det satt plastband i stolparna runt gungan så jag misstänkte att den var "avstängd". Jag bad 8-åringen stanna farten och kliva av gungan men han lyssnade inte alls på mig. Jag kunde inte ta tag i gungan för att stanna den för då gled jag på isen ned i vattnet. Till slut fick jag gå in för att be om hjälp av personalen. Det kändes jätte jobbigt för mig att be om hjälp med detta. Det är ju inte roligt när ens egen son inte lyssnar och gör som man säger! Den personal jag mötte är den som jag minst överensstämmer med rent personkemimässigt. Hon tog direkt upp med mig att min son inte var riktigt klädd för att vara ute och leka i minusgrader. Han hade inte överdragsbyxor och han vägrade knäppa jackan. Jag gick då direkt in i trots och försvar. Dumt av mig!!! Jag sa "-ja tycker inte att det är så viktigt att han har överdragsbyxor, han är ju inte särskilt ofta sjuk heller" Skulle jag förstås inte sagt. Iallfall inte till den personalen, då det är väldigt viktigt för henne att barnen klär sig ordentligt. Jag tänker,vilket jag också sa att 8-åringen är tillräckligt stor för att själv känna om han fryser eller inte. Nåväl det kom en till personal och diskussionen blev ok trots allt. Jag sa att jag förstår dem också att de måste ha samma regler för alla barn. Jag fick rådet en gång att för 8-åringens del så är det bra om man kan välja sina strider. Jag tycker inte att energi skall slösas på bråk om överdragsbyxor. Personal gick iallfall ut (med gummistövlar) och fick slut på gungandet. Nu när vi kom hem så pratade jag med 8-åringen om hur ledsen jag blev och fortfarande kände mig för att han inte lyssnade på mig när jag ville att han skulle gå av gungan. Jag förklarade för honom att det är jätteviktigt för mig att jag kan lita på att han lyssnar på mig när jag ser en fara som han kanske inte ser. De kunde ju ha ramlat ned i vattenpölen, halkat på isen, slagit i huvudet blivit blöta och kalla t.ex. Jag bad honom gå upp på sitt rum en stund för att jag ville vara ifred eftersom jag var ledsen. Han sprang då gråtande upp på sitt rum. Nu, efter 15 minuter, så har han kommit ned och gett mig en kram. När det gäller personalen/personen här ovan så känner jag mig ofta som en av världens sämsta föräldrar i mötet med just henne. Även en av de äldre sönerna hade henne på fritids och jag hade den känslan oftare då. Hon sa en gång att barn skall uppfostras som hundar - vilket jag har fått en hang-up på. Lydiga och vifta på svansen???