Nu går det inte att skjuta upp längre

Idag ska det städas. Fy sjutton. Jag är glad att jag i alla fall putsade ett fönster igår. Det finns nog inget som gör mig på så dåligt humör som just städning. Betala räkningar kommer på en fin andra plats i att reta gallfebern på mig. Jag har precis betalt räkningar. Allra helst vill jag att hela familjen hjälps åt med städningen. Alla på en gång. Då går det nästan som en dans. Hjälper de inte till vill jag vara helt ensam hemma när jag städar så att jag kan spela musik på hög volym. Tyvärr har jag ingen fungerande musikspelare och jag har inte spootify heller och jag är inte ensam hemma och jag får ingen hjälp. Två sover och två har åkt till stan. Det är så synd om mig. När jag har städat klart ska jag klä granen, det ser jag fram emot.

Jag stressar inte, det kan jag lugnt påstå. Jag har läget under kontroll men ändå känns det inte bra. Varför är det så? Hur många sitter med ångest inför julhelgen just nu undrar jag. Svärmor har bjudit hem oss till sig i jul. Officiell inbjudan med armbågen fick jag idag när hon ringde. "di andre kommer kl 13 men ni kanske sover längre än så?" Hon menar inget illa. Hennes generation uttrycker sig så. Hon har haft stora problem med 50 cm-klappen och jag känner mig skyldig för det. Jag tyckte att det var ett enkelt tema. Tror att vi skippar tema nästa år.