Vissa stunder alltså. Jag önskar så att jag hade förmåga att kunna gråta. Borde nog gå en kurs och lära mig det. Mina tårar kommer aldrig längre än att jag känner hur de bränner bakom ögonlocken. Jag har ingen orsak att vara ledsen. Egentligen. Bara det att det är jag ändå. Sambon frågar varför. Jag svarar att jag vet inte. För jag vet inte. Säger jag en orsak kommer jag på flera som kanske också orsakar ledsenheten lika mycket. Jag har aldrig varit hos någon psykolog men jag inbillar mig att de lägger stor vikt vid det man först väljer att berätta om. Jag har mycket att berätta om. Känns det som. Just nu. Jag skulle tänka mig väldigt noga för innan jag började berätta för en psykolog. Eller inte.
Ikväll väljer jag att vara ledsen för att jag inte är sportintresserad. Jag känner mig utanför gemenskapen kring skid-wm i Falun.
1 kommentar:
Att vara ledsen utan anledning är en del av min vardag. Jag tänkte också länge, innan jag samlade mod och fick hjälp. Kan inte säga att allt är borta. Det skulle vara att ljuga. Men jag har stöd nu, och vet var jag ska vända mig när jag behöver.
Förr kunde jag inte heller gråta. Men efter tre och ett halvt år i terapi, så händer det idag att det ibland trillar ner en och annan tår.
Nästa etapp jag siktar mot nu, är att sånt där snörvel och hulk och snorgråta!
Kram.
Skicka en kommentar