Varför blir det så ibland?

Nu är det en sådan där lördag igen. Jag menar en sådan då jag vaknar kl 09, vilket är perfekt, varken för tidigt eller för sent. Precis nyvaken så tänker jag att idag skall vi verkligen hjälpas åt här hemma och "ta itu" med sådant som inte hunnits med på ett tag. Bäst att sätta fart på hela familjen!  Men så plötslig är klockan 10.30, då har jag endast hunnit äta frukost. Sambon har vaknat med hvuudvärk (som vanligt). Äldsta sönerna vaknar först till lunch och äter frukost kl. 12. Sambon tycker att det är en väldigt lämplig dag för att åka till badhuset med 8-åringen, vilket jag förstås inte kan neka till. Det är ju ett jättebra initiativ! Försöker (lönlöst?) få åtminstone 13-åringen lite engagerad i att städa sitt rum och planera lite inför tårtbaket imorgon men får ingen respons. 15-åringen har en kompis här och då kan man ju inte kräva av honom att han skall hjälpa till med något. Eventuellt skall de två åka och titta på och kanske handla kläder  till 15-åringen. Nu är det bara jag som på egen hand skall "ta itu". Vet inte var jag skall börja. Jag har bytt gardiner i köket och nu sitter jag här och bara känner att jag inte vill något mer. Jag tycker inte om när jag känner den där känslan av "fixa det här nu". Jag känner mig så ensam då... Nu är det dags att tänka på vad vi skall äta till lunch och sedan kommer en kompis till 13-åringen och sambon och 8-åringen kommer hem. 8-åringen skall bort till en kompis kl 15. Sambon kommer att vara trött efter badet och ganska säkert inte ha ork till något extra. På sin höjd kan tänkas att han kanske åker och handlar någon grunka som saknas för att vi skall kunna "ta itu". På tal om handla, vi behöver göra matinköp också. Nu spöregnar det.