Suck

Det var någon som suckade väldigt högt och väldigt ofta på mitt jobb idag. Det var jag. Den danska läkaren som slutade hos oss för drygt 1 1/2 år sedan är tillbaka och vikarierar. Jag hade glömt hur jobbigt det var att skriva hennes diktat och hur frustrerad jag blir när jag inte fattar vad hon menar. Suck! Jag har lyssnat på diktat dikterade av läkare som ursprungligen är finnar, italienare, tyskar, polacker, tyskar, indier, brasilianare och danskar. Danskarna är värst. Förra året var det någon som kom med förslaget att vi läkarsekreterare skulle få betalt per diktat som vi skriver. Ett helt pissigt förslag enligt mig. En del diktat kan vara korta, 2 - 3 minuter, andra är långa 5 - 9 minuter, det beror på vem som dikterar. Gamla erfarna doktorer gör oftast korta diktat. Unga oerfarna gör långa. Skriver man åt någon som inte behärskar svenska så bra så tar det längre tid att skriva. Man är tvungen att vrida och vända på meningar för att få rätt ordföljd och försöka gissa sig till vad det är doktorn egentligen menar. Det låter nog inte klokt men det är så det är. Egentligen ska vi skriva exakt ordagrant som läkaren säger. Det kan man inte göra. Då skulle jag lika gärna kunna skriva precis vad som faller mig in, det skulle bli lika obegripligt. Nu kanske ni inte fattar vad jag yrar om?  Diktat? Ett diktat är en inspelning, en ljudfil,  av det som läkaren vill ha inskrivet i patientens journal. Jag har ett headset på mig och lyssnar på det som läkaren säger samtidigt som jag skriver in det i journalen. Kul? Nej inte alltid. För att glädja er har jag tagit några bilder på mitt arbetsrum på jobbet idag. Tyvärr lyckas jag inte vänd dem rätt så nu får ni väl nackspärr också. Suck!