Igår var jag och lyssnade på en föreläsning med kirurgen Nisse Simonsson. Det var nog roligt och tänkvärt men jag var inte riktigt upplagd för att sitta där och skratta. Jag gick därifrån efter halva tiden. Hade pratat med sambons syster innan jag cyklade till föredraget. Systern var så ledsen när jag pratade men henne så jag satt sedan mest och tänkte på vad Nisse sa som skulle kunna muntra upp henne men det var inget som passade. Hon var ledsen för att hon och exet skulle träffas igår kväll för att komma överens om hur deras barn skall bo framöver, ja främst då 15-åringen förstås för 18-åringen gör ju som han vill. 15-åringen säger förstås en sak till mamma och en sak till pappa för att inte göra någon av dem ledsen och egentligen vet han nog inte själv alls vad han vill... Jag vet verkligen inte vad jag tycker men min känsla är att det bästa vore om han liksom fick känna in den här nya situationen och kanske äta middag med pappan en dag i veckan och kanske vara där varannan helg nu i början och att de tar ett nytt beslut efter sommaren. Varför skall han tvingas vara skilsmässobarn? Jag vet intenting om sådant här så jag vet inte vad sm är bäst. Hade han varit yngre så hade jag nog tyckt en vecka hos mamma och en vecka hos pappa men han är ju 15 år
Nisse Simonnsson sa att man varje dag skulle skriva upp tre saker som varit bra under dagen; träningen, frissan, att tysken gick hem.