När smöret precis hade börjat småputtra i stekpannan ringde telefonen. Minsta svarade.
-Mamma kom! Det är Största. Kom fort!!! Minsta fick ta över stekningen och jag tog över telefonen.
-Mamma jag mår inte bra. Det känns inte bra. Kom! Hjälp mig! Kom! KOM!!!
-Var är du?
-Nedanför kyrkan. Hjälp!
Sedan hörde jag bara bankanden.
Jag sprang ut till min nylagade cykel (Tack Sambon!) och cyklade mitt snabbaste till Kyrkan. Cyklade runt på cykelvägarna runt kyrkan. Hittade ingen Största. Panik!!! Cyklade hem igen och hämtade min mobil. Sambon kastade sig också upp på sin cykel. Ringde Största igen.
-Var är du?
-Vid fotbollsplanen.
Sambon och jag tog varsin väg till fotbollsplanen. Då ringde min mobil igen.
-Mamma, jag såg dig. Du cyklade förbi mig. Vänd tillbaka och cykla till höger.
-Mamma jag ser dig nu! Ser du mig? Jag står här!
Äntligen hittar jag Största!!! Han står utanför en port till ett hyreshus. Blek men lugn. Tillsammans med en tjej som ser ut att vara några år äldre. Lättnad!!!
Vad var det som hade hänt?
Största bestämde sig för att ta en joggingtur innan middagen. Han sprang sin vanliga runda i skogen här i närheten. När han hade sprungit sin runda så började han gå hem helt lugnt. Plötsligt började han må dåligt. Han fick susningar i öronen, kände sig yr och fick svimningskänslor. Han blev rädd och ringde hem. Han såg några som gick in i en port lite längre bort så därför gick han efter dem. När jag hörde bankanden när Största ringde hem, så var det Största som bankande på porten för att få kontakt med dem som han hade sett gått in där. De reagerade inte(?!). En tjej som satt på sin balkong kom ned. Hon pratade med Största och hämtade ett glas vatten till honom. När jag äntligen hittade Största så mådde han ganska ok igen. Han hade fått ett blodtrycksfall. "Lågt blodtryck, även kallat hypotension eller hypotoni, är vanligare bland unga, långa och smala personer." Största är 17 år, 180 cm och väger 60 kg. Största googlade på symptomen när vi kom hem. Han hittade en väldigt bra och informativ sida som jag inte hittar nu. Där stod det att symtomet var vanligt efter hårda träningspass när man tar det lugnt och varvar ned igen.
Stackars tjejen. Hon måste ha blivit livrädd när Största stod där och bankade på porten.Tänk att hon vågade gå ned! Hon sa:
- Självklart visar man medmänsklighet i en sådan här situation.
-TACK snälla du. TACK! sa jag.
10 kommentarer:
Vad skönt att det finns folk som bryr sig! Och du, ta med dig mobilen direkt nästa gång ;-) Kramar till er alla!
oh hjälpas! tur att hon var vänlig och skönt att han mår bra nu!
Oj!
Det lät som en grej min Etta och Tvåa var med om för inte så länge sedan.
Men det var tidigt på morgonen, precis innan frukost.
Kanske samma sak?
Blodtrycksfall åtminstone.
Det blir så läskigt, och känns som om man ska svimma.
Vilken härlig medmänniska han träffade på!
OCh tur!
Kram på er!
Huvva! Det där är typ det värsta som finns, när man blir rädd att något hemskt hänt ens barn. Finns inget som slår det i horror.
Så skönt att hon fann honom! Och att han inte hade något "värre" än blodtrycksfall. KRAM!
Men oj så otäckt, skönt att det finns medmänniskor.
Skönt att det inte var något allvarligare. Men vilken panik innan man vet vad som hänt
Vad skönt att det gick bra!
Vad rädd du måste blivit. Skönt att det inte var nåt "värre". Kram.
Fru Venus: Jag hade så bråttom att jag inte hann leta efter min mobil innan jag sprang ut.
Malla: Det var en riktigt pärs!
Ting: otäckt med blodtrycksfall. Din Etta och Tvåa är väl också långa och smala? Det var en riktigt fin och trevlig ung tjej han råkade skrämma fram. ;)
Nilla: Värsta tänkbara mardrömmen!
Fru Gårman: Ja, det var faktiskt riktigt riktigt skönt att det inte var något värre. Största är inte rädd för att ge sig ut och springa igen. Nu vet han hur han ska göra nästa gång det händer.
Osloskånskan: Den här medmänniskan var ovanligt söt och trevlig dessutom. :)
Shamrock: Jag vågade inte en tänka på vad som skulle kunna ha hänt...
Åsa: Ja puh! det var verkligen skönt att hitta Största och se att han mådde ganska ok.
Jonna: Så mycket räddare än så kan jag inte bli. Kram
Skicka en kommentar