Nu har gjort bort mig igen.
Kanske jag lider av Asbergers.
Efter filmen skulle alla biobesökarna fika. Det var vad jag hade fått information om och även vad jag hade sagt till Minsta.
Vi åkte bil till mat/fikastället så vi kom nästan först. Några gick och andra cyklade dit från bion. Vi stod en stund och väntade på de andra. Alla andra är helt okända för mig eftersom det är Sambons arbetskamrater. De flesta är yngre och har småbarn. De andra skulle äta mat. Då skulle vi också äta mat. Det ville inte Minsta. Han var inte hungrig sa han. Jag hade också svårt att ställa om från fika till mat. Sambon ville äta mat. Jag visste inte vad jag ville. Alla verkade känna någon utom jag. Minsta ville inte sitta vid ett bord tillsammans med några han inte kände. Då åkte vi hem. Sambon är sur. Minsta är hungrig. Jag är ledsen.
10 kommentarer:
Men det där inträffar ju nästan bara när man känner att man behöver "passa in" och det verkligen inte passar in att det blir just så. Jag kallar det en ond cirkel och hamnar i den förbannade cirkeln så fort jag tänker på den. Så jag brukar försöka att inte tänka på den men det är ungefär samma sak som att faktiskt tänka på den så det brukar heller inte funka. Det bästa är att inte utsätta mig för situationer där det finns en risk att det kan uppstå. Också svårt naturligtvis. Håller med Strindberg; det är synd om människorna.
Det var en söt liten ledsen padda du hittat.
Matmingel med folk man inte känner är jag allmänt skeptisk till.
Jag har vairt på fotboll idag.Vi skulle fika efteråt. Jag hade glömt bort det. så vi smet direkt efter matchen - Fabbe fick gå och köpa fika på ica istället. Hade jag haft fika hade jag ändå inte haft ngn att prata med.
SÅdana där situationer hamnar jag i jämnt och ständigt. Dom är sååååå dränerande. Jag har lärt mig känna igen dom och ibland (inte alltid) så lyckas jag ta ett steg bakåt. Andas djuuuuupt (det är någon som lärt mig det) och sedan tänka:
Jag är bra precis som jag är! Hur ska jag lösa det här?
Och sedan fixar sig allt.
Kram till dig för jag vet hur blåa sådana här tillfällen är!
Mockapocka: Jag ska aldrig utsätta mig för sådana där situationer igen. Det är synd om oss.
Nilla: :(
Malla: Jag brukar inte heller känna att jag har någon att prata med när det är gemensamhetsfika.
Mika: Åh, jag önskar du hade varit där och sagt åt mig att ta ett steg bakåt och andas djup. Skönt att veta att det inte bara är jag som råkar in i sådan situationer.
(Tack för det varma fina köket... jag har vidarebefodrat det till sambon och en önskan om att vi ska ta in röd färg i vårt kök!)
Tillställningar där jag inte känner någon, där det ska minglas och kallpratas då känner jag mig som ett UFO. Ett fult, töntigt UFO, inte intressant alls. Jag vill bara fly. Jag tycker det är tillräckligt svettigt att gå på föräldramöten i barnens skola..
Men åh. Hoppas ni alla blir kompisar och förstår varandra tillslut. förstår känslan.
KRAM
Vilken söt groda. Det är jobbigt med såna tillställningar där man inte känner någon alls men förväntas mingla
Mika: Ikväll har jag suttit i det köket och ätit scones. :)
Tant Grön: Precis som du skriver det är det för mig också. KRAM
Alexandra: Sambon var sur väldigt länge igår kväll men till slut kom han och kramades. :)
Shamrock: Grodan är från en barnbok - hoppas det var tillåtet att "låna" den. Mingel bland okända är aldrig kul.
Skicka en kommentar