Jag kan inte förklara varför jag älskar min sambo. Jag bara gör det. Jag har aldrig förstått dem som säger att de älskar den de lever ihop med för att den personen har vackra tånaglar, sexig rumpa eller bakar underbara råglimpor. Ja, man kan ju säga "jag älskar min man och dessutom han har så vackra ögon" men det är ju inte ögonen i sig som man älskar. För mig är det liksom inte någon egenskap hos min sambo som gör att jag älskar honom. Det otäcka är att om han hade varit en riktig buffel eller en gris så hade jag älskat honom ändå. Jag har bara varit riktigt förälskad en gång innan jag träffade min sambo. Attraktion och samhörighet hade jag känt tillsammans med några killar och jag trodde nog det var kärlek. När jag var 19-20 år var jag tillsammans med en kille som verkligen var som en tvillingsjäl. Vi behövde inte kommunicera med varandra för vi tänkte och ville precis samma saker hela tiden. Det blev faktiskt tråkigt. När jag gick på gymnasiet var jag förälskad i en ett år äldre kille. Så fort jag anade att han var i närheten så blev jag knäsvag och skakis. Jag pratade aldrig med honom så jag visste inte hur han var som person. Jag tyckte inte att han var snygg. Han var inte min typ av kille och jag trodde att jag inte hade ens en minimal chans att bli ihop med honom. Jag försökte glömma honom och fokusera på andra killar. Killar som jag tyckte var charmiga, söta, snygga, trevliga, coola eller hade något annat tilltalande attribut men han fortsatte påverka mig ändå. Jag har aldrig slutat undra om han kände något för mig...? När jag träffade min sambo så ville jag inte bli förälskad. Jag hade bestämt mig för att leva och bo själv ett tag men så drabbade han mig. Redan första gången vi möttes så kändes det farligt. Det var samma känslor som jag hade haft för killen på gymnasiet. Nu har sambon och jag varit tillsammans i 20 år. Jag misstänker att många tror att de upplever kärlek men att det är få som verkligen gör det. Jag är priviligerad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar