Är på väg

Är på väg till skolan. Ikväll är det föräldramöte men jag skall inte gå på det för jag skall gå på skolrådsmöte istället. Sambon kommer att närvara på föräldramötet en liten stund men han måste gå iväg tidigare för han skall på after work. Nu tänkte jag skriva lite om varför men jag avstår från det just nu. Senaste mötet vi var på i skolan var en mardröm.
Oj, oj, oj vá många program det fanns att välja på till gymnasiet. Jag blir riktigt avundsjuk. Jag vill också börja gymnasiet.
Nä, usch vad trögt det gick att blogga nu då. Jag trodde det skulle vara avkopplande. Jag är nervös.

I skolans värld del 2

Snart är det dags för 15-åringen att göra gymnasieval. Gymnasiet? Helt otroligt! Imorgon skall han och vi gå på gymnasiemässa. Han har ingen aning om vad han skall välja. Som tur är verkar man få mer hjälp nu jämfört med när jag själv skulle välja linje. Nu heter det ju program. Fattar inte att han är så stor. Han har precis avslutat två veckors prao på Rusta. Det tyckte han var sådär. Han fick mest hålla på och fylla på i hyllorna. Schampo är det som köps mest tydligen. De hade inga fikaraster på Rusta enligt 15-åringen. Är inte det konstigt? Han är väldigt blyg men han säger att det har gått bra att prata med kunder och hjälpa dem tillrätta. Nu vet han i alla fall att han helst inte vill arbeta i en sådan affär.

15-åringen har ett otroligt tålamod med 8-åringen och det är sällan han tröttnar på 8-åringens aldrig sinande behov av att få svar på alla sina undringar. Han är väldigt pedagogisk. Kanske han skulle passa som lärare? De två har förresten precis just nyss bjudit resten av familjen på kladdkaka med grädde. De har varit och handlat mjölk och te. Det var 15-åringen som upptäckte att mjölken nästa var slut och som erbjöd sig gå och köpa. Han är helt fantastisk på det sättet. Han är väldigt hjälpsam. Kommer nästan alltid om man ropar "kan någon hjälpa till...?" Det gör inte 13-åringen däremot. Han kommer när han vill och han vill inte komma och hjälpa till så ofta.

I skolans värld

Jag vet inte vad jag skall tro om min sons påstådda inhoppande genom ett fönster på skolan. Jag mejlade ju den fröken som ringde mig att jag ville ha det utrett hur det egentligen var med det där. Idag när jag hämtade på fritids så ville en av fröknarna prata med mig om en bok som 8-åringen skulle få i läxa och då nämner hon att den fröken jag mejlat till (som var ledig idag pga att hennes mamma dött igår) hade bett henne framföra att 8-åringen har hoppat in genom fönstret. Jag har pratat med 8-åringen nu igen när vi kom hem och han säger att han inte har hoppat in genom något fönster. Jag vill ju inte tro att han ljuger för mig om det här. Jag försökte pressa honom genom att säga att jag skulle ringa till hans kompis som var med när det hände för att höra hur han mindes. 8-åringen sa att jag kunde ringa kompisen för han skulle säga att 8-åringen inte hoppade in genom fönstret. De hade hoppat upp mot fönstret, som var öppet, för att titta in i klassrummet men de hoppade inte in. Vad skall jag tro? 8-åringen säger att de är tjejerna som ljuger. Om 8-åringen ljuger om det här så gör han det väldigt övertygande. Jag tror faktiskt inte att han ljuger men varför är då fröknarna i skolan så säkra på att han faktiskt har hoppat in? När det gäller det allvarliga i den här händelsen så är det ju att han efter det påstådda inhoppandet tryckte upp en liten tjej mot en vägg. Han säger själv att han sprang in i klassrummet och att han råkade springa in i flickan och att han puttade henne. Det säger han att han gjorde för att han blev arg för att tjejerna höll på och retades hela tiden. Håll med om att det är en ganska så stor skillnad i de två händelseförloppen här?!

Mycket märkligt

I en vecka har jag letat efter några bra bloggar att följa. Det har varit svårt. Jag har nog för stora krav. Jag vill helst att de skall vara reklamfria och så vill jag att de skall vara lätta att läsa, dvs inte svart bakgrund med rosa text t.ex. Jag vill inte att de skall vara bloggare som själva följer massvis med andra bloggar och så gillar jag inte att de redan har en halv stad som redan följer bloggen. Helst vill jag att det är en kvinna i ungefär samma ålder som jag och med ungefär samma intressen och familjeförhållanden. Det har jag inte hittat. Just nu följer jag två bloggare. Det är två kvinnor som är yngre än mig och de liknar inte mig särskilt mycket. Den ena bor i Stockholm och den andra bor ganska nära mig fast på landet (tror jag iallafalla).

Gammal kärlek

Jag kan inte förklara varför jag älskar min sambo. Jag bara gör det. Jag har aldrig förstått dem som säger att de älskar den de lever ihop med för att den personen har vackra tånaglar, sexig rumpa eller bakar underbara råglimpor. Ja, man kan ju säga "jag älskar min man och dessutom han har så vackra ögon" men det är ju inte ögonen i sig som man älskar. För mig är det liksom inte någon egenskap hos min sambo som gör att jag älskar honom. Det otäcka är att om han hade varit en riktig buffel eller en gris så hade jag älskat honom ändå.

Jag har bara varit riktigt förälskad en gång innan jag träffade min sambo. Attraktion och samhörighet hade jag känt tillsammans med några killar och jag trodde nog det var kärlek. När jag var 19-20 år var jag tillsammans med en kille som verkligen var som en tvillingsjäl. Vi behövde inte kommunicera med varandra för vi tänkte och ville precis samma saker hela tiden. Det blev faktiskt tråkigt. När jag gick på gymnasiet var jag förälskad i en ett år äldre kille. Så fort jag anade att han var i närheten så blev jag knäsvag och skakis. Jag pratade aldrig med honom så jag visste inte hur han var som person. Jag tyckte inte att han var snygg. Han var inte min typ av kille och jag trodde att jag inte hade ens en minimal chans att bli ihop med honom. Jag försökte glömma honom och fokusera på andra killar. Killar som jag tyckte var charmiga, söta, snygga, trevliga, coola eller hade något annat tilltalande attribut men han fortsatte påverka mig ändå. Jag har aldrig slutat undra om han kände något för mig...? När jag träffade min sambo så ville jag inte bli förälskad. Jag hade bestämt mig för att leva och bo själv ett tag men så drabbade han mig. Redan första gången vi möttes så kändes det farligt. Det var samma känslor som jag hade haft för killen på gymnasiet. Nu har sambon och jag varit tillsammans i 20 år. Jag misstänker att många tror att de upplever kärlek men att det är få som verkligen gör det. Jag är priviligerad.

Sovmorgon

Det är härligt med sovmorgon på fredagar. 8-åringen sover fortfarande. Jag har ätit lång frukost och läst morgontidning. 8-åringen börjar skolan kl. 10 på fredagar. 13- och 15-åringen börjar 09.10. När man har haft sovmorgon redan på fredagen så är det lätt att komma upp tidigt på lördagmornar (med tidigt menar jag omkring 09). Jag brukar vara rätt så ensam kvar på jobbet efter kl. 15 på fredagseftermiddagarna. Det är lite trist men å andra sida får jag mycket gjort då när jag får sitta ifred. Varför är fredagseftermiddagar så heliga för andra? Jag har aldrig förstått det där riktigt. När de stora barnen var små så var jag helt ledig på onsdagar, det tyckte också andra människor var märkligt. Då tyckte jag det var perfekt. Jag verkligen ledig med barnen och kunde hitta på saker tillsammans med dem. Jag slapp städa och handla inför helgen så som jag tror att jag hade känt att jag skulle ha behövt göra om jag hade varit ledig på fredagen istället.

Nu måste jag väcka lillkillen och sedan skall jag städa marsvinsbur.

Blodtryck 140/88

Idag var det alltså min tur att ta en tur till vårdcentralen. Idag var blodtrycket ok. Jag skall tillbaka två gånger till för att mäta det för säkerhets skull.

Jag har suttit och väntat 1 1/2 timme medan 8-åringen byggde sitt drömrum på Komtek. Det är jobbigt att sitta så där alldeles tyst tillsammans med flera andra som också sitter och väntar. Den här gången hade jag med mig en bok.

Efter Komtek och efter att hela familjen stämt träff hos Polisen för att fixa pass så var 3/4 av familjen ut och åt på PizzaHut. Mums. 13-åringen var inte med. Han sover över hos en kompis. De skall ha en redovisning om WoW imorgon. Jag tror att han aldrig lagt ned så mycket tid på skolarbete tidigare.

Nu är det idol på TV.

Sammanfattning: En bra dag.

Sjuklingar

Den här veckan tillbringar vår familjen en stor del av vår tid på vårdcentralen. Idag och igår har sambon varit där med sitt finger. Första och andra besöket gjorde han igår. Då skar de bort en bit på fingret och gav honom penicillin. Han blev tvungen att göra ett återbesök redan samma dag eftersom han började blöda igenom förbandet. Idag har han varit där för nytt bandagebyte. Idag har 15-åringen varit på vårdcentralen och visat upp sin rygg som har fula "blå"-märken. Märkena är troligen på grund av att han sitter som "en kråka" när han sitter framför datorn här hemma. Jag fick likadana märken på min rygg av skolstolarna när jag var i hans ålder. Dr hade även sagt åt honom att han hade väldigt torr hud och att han behöver smörja in sig. Imorgon skall ju jag till vårdcentralen för att kontrollera mitt blodtryck. Det kändes lite märkligt att sambons finger prioriterades före mitt höga blodtryck. Hans finger syns ju så det är ju väldigt synd om honom. Mig tycker ingen synd om... Det är förstås jättejobbigt för sambon att vara handikappad så som han är nu. Det är inte lätt för honom sköta sitt jobb när han inte kan använda högerhanden. Igår hade 8-åringen varit bångstyrig och orolig i skolan. Det är svårt att veta varför. Det påstods att han hade hoppat in igenom ett fönster och tryckt upp en liten flicka mot en vägg!? Vilket han bestämt förnekar. "Fönstren sitter ju högt upp ju". Han erkänner att han knuffat en tjej för att hon hela tiden håller på och retas. Han såg väldigt förvånad ut och blev jätteledsen när jag sa att fröken ringt och sagt så till mig. Jag har inte haft möjlighet att prata med fröknarna om detta idag. Jag har mejlat dem. Det måste förstås redas ut varför det påstås att han har hoppat in igenom ett fönster och tryckt upp någon mot en vägg. Det låter ju hemskt. Fröken som ringde mig ringde egentligen inte angående detta och hade bara andrahandsuppgifter så det kan ju hända att hon inte riktigt hade uppfattat situationen rätt. Han hade också rivit ur en sida ur en klasskamrats ritbok men det var bara på skoj sa han. Ja, vi har pratat om det och han förstår att det var det inte var roligt gjort. Sedan hade han slagit till en klasskompis i huvudet när han gick förbi henne i matsalen. Detta hade retts ut mellan dem två efter händelsen och jag såg att de var vänner igen när jag kom och hämtade på fritids igår eftermiddag. Det vore ju konstigt egentligen om jag inte hade högt blodtryck... Idag sa fröknarna ingenting vid hämtningen så då utgår jag ifrån att dagen har varit bra.

Ponyo

Jag fick inte se Ponyo på Bio. Sambon gick med 8-åringen på den idag. Jag packade Ernst-grejer på Färg och Form. Sambon har en skada på ett finger så han kunde inte vara med och jobba. Det är verkligen fina saker han har designat Ernst. Inte så dyra heller. Det skulle vara kul att ha något utav det som vi har varit med och packat. Hittills har vi tjänat in 14 000 kr till klasskassan och då är inte dagens jobb inräknat! Jag har räknat på det och det blir ungefär 45 kr/timman per man. Det är väl ganska ok, eller?

Blodtryck 154/92

Jag mår tydligen inte så bra. Igår när jag lämnade plasma så kände jag mig konstig så de avbröt tappningen och tog mitt blodtryck. Det var 154/92. Det är tydligen för högt. För knappt två år sedan vet jag att jag hade 120/70 när jag mätte det på företagshälsovården. Jag tycker att det här känns jättejobbigt. Det känns som om jag har använt min kropp till en soptunna. För det är väl jag själv som "ådragit" mig det höga trycket. Jag rör för lite på mig och äter för ohälsosamt. Hur högt hade det legat om jag hade rökt och druckit mer alkohol? Min pappa hade sin första hjärtinfarkt strax innan han fyllde 40 men han rökte två askar cigaretter om dagen. Jag har ju aldrig rökt. Detta känns så orättvist det här. Mamma dog av en hjärtinfarkt när hon var 59. Hon hade cancer också men dödsorsaken var en hjärtinfarkt. Pappa var hjärtsjuk från det jag var 7 år tills han dog när jag var 36 år. Han hann ha flera infarkter och opererades tre gånger med by pass. Jag vet inte hur många "ballongsprängningar" han hann göra. Jag har beställt tid på vårdcentralen. Ska dit på torsdag nästa vecka. Har det här blodtrycket något att göra med hormoner/min tidiga övergångsålder att göra? Har det med stress att göra? Jag vet inte hur mycket för högt det är. Det kanske inte är så farligt? Jag känner mig så förbrukad och som en sämre människa som inte har haft vett att sköta om min kropp bättre. 1000 tankar snurrar i huvudet kring detta. Det är klart att jag är påverkad av hur min pappa mådde. Hans sjukdom påverkade ju hela min uppväxt. Jag oroade mig ständigt från det han blev sjuk tills dess att han dog, i 29 år, för att han när som helst kunde dö. När jag hörde ambulanssirener när jag var barn så var jag orolig ända tills jag var säker på att det inte var pappa de hade åkt iväg med. Jag kände bara en stor lättnad när han äntligen dog. Jag förstår att det kan låta konstigt men det är helt sant.

Anna Anka

Apropå det jag skrev igår. Anna Anka - då det verkligen har gått för långt. Är det sådan kvinnor vi kommer att få fler av? Jag tycker att det är skrämmande. Jag har ingen dotter men om jag hade en som valde att leva som Anna Anka så skulle det kännas hemskt. Jag skulle inte tro henne om hon sa att hon var lycklig. Missbrukare är väl också lyckliga i de stunder då de befinner sig i ett rus? Egentligen skall jag inte skriva så mycket om just Anna Anka för jag har bara hört lite om henne på radion så jag vet för lite för att yttra mig om just henne. Jag känner igen beskrivningen av den där kvinnotypen även om beskrivningen av henne är en ytterlighet. Det finns kvinnor, jag har träffat flera, som inte har några egna åsikter. De låter sig ledas av andra kvinnor, män eller vad som yttras i media. Säger man emot dem så blir de i regel tysta och hummande för de är helt oförstående för att man inte måste tycka och tänka som "den stora massan".

Heminredning

Det är otroligt så många det är som bloggar om heminredning. Alla dessa hem ser dessutom nästan på pricken likadana ut. Hur kommer det sig? Vad är det som är så speciellt med visdomsord skrivna på väggen av typen "Bless this house O´Lord we pray. Make it safe by nigth and day". Jag förstår inte varför det istället står: Välsinga vårt hus Gud. Gör det säkert både natt och dag. Förstår Guden inte svenska eller vad? Jag är inte det minsta romantiskt (tror jag) så det kryper i mig av obehag när jag ser spetsar, rosa och puttinutt - dvs. ex sådana där visdomsord som jag citerar här ovan. Nu är jag väldigt kategoriserande och fördomsfull när jag ställer den här frågan: Gillar karlar att leva i de där hemmen? Hur och vilka är ni i sådant fall? Om jag får gissa så bryr ni er inte alls och överlåter inredningsdetaljerna till era kvinnor? Jag skulle inte trivas här hemma om jag överlät åt min sambo att ensam stå för inredningen. Det skulle bli som att bo hemma hos honom istället för hos oss. Har det skett någon slags tillbakagång på jämlikhetsfronten de senaste 10 åren? Jag tycker det. Det blir mer och mer flickor är mjuka och män är hårda. Rosa till flickorna och gråt och princessuppfostran och blåsvart till killarna och hårda tag och brandbilar. Hur kommer det sig? Ja, jag ser ett samband mellan detta och puttinutthemmen. "Egen härd är guld värd". "Kvinnans plats är vid spisen" "Stora starka karlar gråter inte".

Besökare på bloggen

Hej på dig! Kul att du hittade hit! Välkommen att läsa min blogg! Känn dig unik som lyckats hitta hit!

Statistikräknare

Nu med ett enstaka besök då och då på min blogg så känns den ganska så intim och privat. Jag vet inte om jag skulle klara av att hantera en massa kommentarer eller påhopp. De kommentarer jag fått hittills har jag valt att inte publicera. Det är ganska så lungt och skönt så här som det är. Reklam på bloggen vill jag inte ha. Det skulle inte kännas bra. Jag håller ganska hårt på min integritet både i bloggen och även privat faktiskt. Det gör mig nog ganska ointressant. Jag har letat runt lite för att se om jag skulle hitta någon bloggkompis, någon som skriver och är ungefär som jag men jag hittade ingen. Jag är tydligen ganska unik.

Hayao Miyazaki

En ny film av Hayao Miyazaki har haft premiär! Måste ses snart!

Mår inte bra

Hösten är min favoritårstid och det är verkligen fantastiskt höstväder just nu men jag mår inte bra. Funderar på om det har att göra med klimakteriet som jag är inne i. Eftersom jag "endast" är 41 år så tillåter jag mig liksom inte att skylla på klimakteriet. Tycker själv att jag är för ung för det. Är ju ändå där så jag får väl inse att jag har något att skylla på. Känner mig orolig och ledsen utan orsak. Är lättstressad. Känner mig tjock fet och ful. Vill inte vara en klimakteriekärring. Känner mig gammal. Åldras jag snabbare än normalt? Jag har ett klokt citat från boken jag läser just nu "det är inte livet som går vidare, det är döden som går vidare". Sant, eller hur? Livet tar ju slut men döden är evig. Boken heter Guernseys litteratur- och potatisskalpajssällskap. Skriven av Mary Ann Shaffer. "En feel good komedi - fast på papper" enligt Carina Burman, SvD.

Fredag igen!

Soffar lite. Ikväll åt vi tacos (originellt eller hur?). Blev sömning efter maten. Nu sitter jag här brevid 8-åringen i soffan och tittar på Avatar på Nicelodeon. Avatar är 8-åringens absoluta favoritprogram just nu. Han har slutat titta på Barnkanalen. "Är ju inget barn längre, ju". 13-åringen har varit hemma hela veckan pga tandvärken. Han är något bättre nu. Har ätit penicillin sedan i onsdags. Det gör ont i mig att titta på honom. Vill ju inte att han skall ha ont. Nu får han ta maxdos Ipren i några dygn och förhoppningsvis slippa ha ont.

Det verkar vara rörigare än vanligt på min gamla arbetsplats. De hittar inte journalerna när jag inte är där. Märkligt tycker jag för de har ju en plats mindre att leta på när jag inte har journalerna hos mig. Ännu så länge har jag inga rutiner hur jag skall arbeta men nästa vecka skall jag försöka hitta ett bra arbetssätt. Jag är rädd för att det är uskan som blir mest drabbad av att jag inte sitter där jag satt förut. Den här veckan har varken flex eller telefon fungerat så jag har inte kunnat ha några rutiner känns det som. Nu sitter 13-åringen brevid mig i soffan. Nu tittar vi på Seinfeldt. Nu kommer 15-åringen med chips (utan att bjuda). Sambon klagar på att jag datar. Jag föreslog att vi skulle kramas istället men han föredrog att gå på toa...

Det är mycket nu

Det har hänt så många småolyckor på sistone, små förtretligheter som satt käppar i hjulen. Nu minns jag inte riktigt allt som har hänt men om jag skall nämna något av det som har hänt så är det bl.a detta: 15-åringen fick en ny gitarr förra lördagen. På kvällen när han backade bakåt med skrivbordsstolen så backade han in i strykbrädan som jag lämnat kvar där på fredagsmorgonen med stryjärnet kvar på. Strykjärnet ramlade i golvet och studsade mot gitarren förstås och ådsamkade en spricka i träet. Inget som påverkar ljudet eller så men ändå så otroligt tråkigt!!! Jag tog på mig skulden för detta eftersom det var jag som hade varit slarvig och inte ställt undan strykbräda + strykjärn. Dagen efter fick 13-åringen en ny cykel (den första nya cykel han fått som han inte ärvt av storebror). Han var förstås jätteglad över sin nya cykel och cyklade iväg för att träffa några kompisar - och fick punktering så han fick gå hem igen 5 km. Ja, vad skall jag mer nämna. I lördags när vi kom till stugan så råkade 8-åringen låsa in bilnycklarna i bilen. Han låste upp bakluckan med fjärren och la ifrån sig nyckeln för att kunna ta det han skulle hämta från en väska. När han hade hittat det han sökte så slog han igen luckan och nycklarna låg kvar när bilen gick i lås. Vi hade lite tur i oturen eftersom 13-åringen var kvar i "stan" och jobbade och skulle komma efter med buss. Han fick skjuts hem av en kompis pappa för att hämta extranyckeln och ta den med sig. 13-åringen klagde på tandont i söndags kväll. Detta onda hade han haft sedan i fredags sa han. Jag ringde Folktandvården i måndags morse och han fick en tid igår (tisdag). Det visade sig att en tand i nedre framkäken hade gått sönder och att han hade en infektion där! De hade öppnat och rensat och stått i. När jag kom hem låg han under 3 tjocka täcken eftersom han frös. Han sa att han nästan hade svimmat efter behandlingen på FTV. Han var väldigt svullen om hakan så jag ringde till FTV imorse igen och han fick komma tillbaka idag. Nu har han fått penicillin. Hakan är fortfarande stor och svullen. Utöver detta så har det alltså hänt andra små indcidenter. Jobbigt men överkomligt. Utöver detta är det alltså strul med 8-åringen i skolan igen. Inte kul alls. Det är som han är två personligheter, en här hemma och en i skolan. Hemma visar han inte alls de sidor som han har i skolan. Hemma har vi sällan några problem med honom. Igår var det förresten 8-åringen som råkat illa ut. Han hade blivit hårt knuffad så att jeansen gått sönder och han hade fått ett stort sår på knäet. Han hade även blivit biten i armen. Av det fröknarna berättade så hade 8-åringen inte gett igen eller skadat den andre killen tillbaka men ändå var det som hänt liksom mest 8-åringen fel... Jag tror jag förstår hur de tänker men jag får liksom ändå inte riktigt ihop det. Bäst att ta en dag i taget när det gäller detta. Känner mig lite tömd på energi...

Lite om mycket

Förra veckan hände det mycket. Jag flyttade bl.a. Det gjorde jag på onsdagen. Flytten gick bra. Nu har jag ett stort fint rum. På tisdagen var det föräldramöte i tonåringarnas skola. Det gick också bra. Jag gick på mötet för 9:orna. Det var mycket information nu inför det sista läsåret i grundskolan. Det var om praon, skolresa och gymnasieval bl.a. Jag och 8-åringen hade en överenskommelse om att åka till Stockholm ifall om han skötte sig bra i skolan. Han skötte sig ok ända fram tills i onsdags. Då bar han sig väldigt elakt åt mot en flicka i klassen. Bussresan till Stockholm var redan bokad du, så hur gör man?!!!! Det var inget lätt beslut. Tungt och svårt var det. Jag hade ju också sett fram emot att resa till Stockholm. Det blev mycket resonerande fram och tillbaka mellan mig, sambon och 8-åringen. Hur skulle vi göra nu? Hur kunde det bli så här?Varför gjorde han så? Skulle vi ställa in resan? Vad var rätt eller fel att göra i en sådan här situation? Var det kanske fel att han en sådan överenskommelse ifrån början? Var det ett för hårt krav att ställa på 8-åringen? Skulle det vara ett för hårt straff att ställa in resan för att han misslyckats? Ville han testa mig genom att göra det här så nära inpå resan? Skulle jag sända fel signaler genom att resa ändå? Vi reste. Jag sa "jag tycker inte om det du har gjort men jag tycker om dig och jag vill åka med dig till Stockholm för jag tycker om dig. Det där dumma som du har gjort det tar vi inte med oss på resan". Ungefär så sa jag. Jag vet inte om jag gjorde rätt. Vi hade det iallfall trevligt på vår Stockholmsresa. Det är skönt att göra något med bara en. I lördags åkte vi till svärmors stuga. Vi hade kräftskiva, plockade kantareller och lingon. Sambon hittade massor av kantareller på ett ställe. Han blev jättestolt och jag kände mig så glad för hans skull. Vi var på konstutställning också. En bekant ställde ut sina tavlor. De är lite Picasso-inspirerade sådär. Mycket färg och form och ganska läckra faktiskt. Idag har jag varit på kommunikationskurs med mina fyra "gamla" arbetskamrater. Jag drog en slutsats av dagen och det är att jag gjort rätt som flyttat ifrån de andra fyra... Jag och en av de andra ser så totalt olika på saker och ting så jag har svårt att tro att vi någonsin kan lära oss att kommunicera på ett vettigt sätt med varandra. Nu är jag trött. Jag har ont i en axel.