Jag har ingen paradrätt

Imorgon ska vi fira Minsta som fyller 12 år. Halva tjocka släkten kommer hit på middag. Sambon vill bjuda på lasange. Jag har sagt att det tar för lång tid att göra det efter jobbet innan gästerna kommer. Jag gav förslag på andra snabba rätter men Sambon ville inte bjuda på något som vi inte har ätit förut. Ibland är Sambon envis. Han gav sig inte när det gäller lasangen. Klockan 20.20 åkte han iväg för att handla ingredienser. Han tänker tillaga lasangen när han kommer hem igen. Hoppas han köper en lasangeform också för vi har bara en form och han kommer att behöva göra dubbel sats.

Ikväll är jag så där extremt ljudkänslig som jag kan vara ibland. Alla ljud 10-dubblas och det krullar sig bakom ögonen på mig. Det är inte huvudvärk. Känner mig helt stillastående både tankemässigt och rörelsemässigt. Kan det vara någon slags migräntyp? Det kan vara "jag vägrar göra något bara för att jag måste"-sjukan. Den drabbar mig också då och då. Nu känner jag t.ex att jag måste städa lite mer ikväll fastän jag inte vill orkar det och jag måste slå in Minstas paket sedan när han har somnat om en timma.

Usch så trött, tråkigt och gnällig jag känner mig inför Minstas födelsedag. Ikväll önskar jag att jag hade fötts till en pliktmänniska istället. Då hade jag inte suttit här och bloggat utan istället fixat och donat och förkroppsligat sinnebilden av en riktig bullmamma.

Jag tänker stå och hålla i dammsugaren när Sambon kommer innanför dörren. Då tror han att jag har utfört något medan han handlade.

Uppdatering och över till något helt annat. Kommenterade hos Malla och kom på att det är en sak som jag har glömt berätta för er. På min arbetsplats arbetar en man som är otroligt lik Orlando Bloom. Det är inget som jag har hittat på. Han säger det själv.

Det här är inte min arbetskamrat