Skrattattack

Jag har en åkomma som drabbar mig lite nu och då. Det händer sällan nuförtiden men hände väldigt ofta när jag var barn. Jag får okontrollerade skrattattacker. Det händer i situationer då det är väldigt olämpligt. När jag gick i lågstadiet var det ett stort problem för mig. När fröken frågade vem som var skyldigt till det ena eller det andra så började jag fnittra och sedan kom skrattet när fröken kom och ställde sig framför min bänk och frågade: VAR DET DU SOM GJORDE DET?! (Nej,skakar på huvudet). VARFÖR SKRATTAR DU DÅ?! Jag var alltid totalt oskyldig till allt men på grund av skrattet drog jag på mig skulden för det mesta.

Ikväll fick jag en sådan skrattattack. Jag höll på och bakade matbröd (kors i taket!) samtidigt som jag gräddade pannkakor. Sambon är på AW med tillhörande filmvisning och kommer hem sent ikväll/natt. Jag pysslade i köket och hämtade mobilen som jag hade lämnat i tvsoffan. Då såg jag att Sambon hade både ringt och sms:at. Tänkte att jag skulle messa honom sedan när pannkakorna var klara. Det glömde jag. Efter middagen hade jag glömt mobilen i köket när jag satt i soffan. Då ringde den förstås och jag hann inte fram. Skulle precis ringa Sambon när han ringde på den fasta telefonen i hallen.  Vad gör du? frågade Sambon. Då började jag fnissa. Hallå? sa Sambon. Jag höll på att bryta ihop. Vad händer?! hihihihingentinghihihi svarade jag. Va?! Vad håller du på med? Jag hihihi bakar. Jag hörde hur orolig Sambon hade blivit. Han frågade om jag ville att han skulle komma hem från afterworken. Jag svalde 10 kg luft och försökte låta bli att skratta. (Nu fick jag bilder i huvudet av vad Sambon kanske såg framför sig att jag sysslade med och det var rätt så komiskt att se mig själv i en SÅN situation). På en utandning lyckades jag prestera ett ganska så övertygande "det är lugnt här" men Sambon lät inte övertygad... Jag tror jag ska sova när han kommer hem...jag är inte helt övertygad om att jag kan hålla mig för skratt.