Ogift

Den här veckan har sambon och jag känt varandra i 20 år. Har inte precis varit tillsammans i 20 år men vårt förhållande började för precis 20 år sedan. Vi träffades på Rhodos av alla ställen! Har alltid tyckt att det är lite pinsamt. Det är ju många som inleder en sommarflirt på sådan där solresor. Nåja, sommarflirten har hållit i sig i 20 år så jag kanske kan sluta tycka att det är pinsamt nu. Vi har inte riktigt bestämt oss för om vi skall fira eller inte. Det lunkar ju på så bra för oss så jag känner lite rädsla för att fira oss, det skulle kanske kunna vara att utmana ödet? Funderar på att i sådana fall gå på grekrestaurang. Anledningen till att jag inte gift mig med honom är just det att jag har varit orolig för att ett sådant definitivt beslut skulle vara förödande för förhållandet. Jag vet inte anledningen till varför han inte gift sig med mig... Vi har aldrig lovat varandra något om evig kärlek eller trohet. Jag tror inte att jag skulle känna mig riktigt bekväm med att vara gift. Ingen kan äga mig. Ett av de fulaste orden jag vet är "sambo". Det låter som något utslitet, nött, pluffsigt och obekvämt. Jag tycker absolut inte om att behöva säga sambo om mannen jag lever med. Har jag rätt att kalla honom "min man" fastän vi inte är gifta? Jag tycker inte det. Jag vill inte att han kallar mig för "min fru". Jag vill inte att han kallar mig för "min sambo" heller men det tror jag inte att han gör. Jag har aldrig hört honom säga så. Här på bloggen heter mannen jag lever med "sambon" eftersom jag inte vill avslöja vad han heter. Vi har varit sambo i 19 ½ år.