Där jag lägger hatten

Nu när jag bestämt mig för att bo kvar här så har jag börjat prata som Hjalmar. Ni skulle höra vilka fiiiina i jag gör. Några av er kanske missförstod mitt förra inlägg. Jag har inte haft funderingar på att flytta härifrån. Jag hade bara inte bestämt mig för att stanna kvar. Att det tog 12 år för mig att fatta att det är här jag ska bo en lång tid framöver får ni skylla på vad ni vill. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska leva tillsammans med Sambon livet ut eller inte. Det tål att tänka på tycker jag. Vi har "bara" varit sambos i 22 år. Vi förlovade oss på julaftonen 1994. Bara för att ni inte ska missförstå detta också så vill jag förtydliga att jag älskar Sambon och är inte det minsta tveksam på mina känslor för honom. Hans känslor för mig är jag också övertygad om. Livet ut... Det är ju jättesvårt att veta hur det blir. Jag har ingen aning om hur det kommer att vara att leva med en tjurig, gnällig, stapplig, glömsk gammal gubbe. Blir han sådan så kanske jag drar. Han kanske hinner lämna mig innan jag har tröttnat på honom. Han står nog inte ut med en bitter, anklagande, gråtande och skällande surkärring heller. Tur vi inte är sådana ännu.
Var var jag nu? Jo, jag tänker bo kvar här i huset och det känns fiiiint att jag äntligen har bestämt mig för det. Det underlättar en hel del då vi pratar husrenovering t.ex. Ska vi renovera för att sälja? Nej. Ska vi renovera för oss själva så att vi får det fint omkring oss för vår egen skull? Ja. Hur gör vi då med trappan som står som en stor koloss mitt i huset och stjäl utrymme? Den river vi!
Apropå rubriken. Jag använder inte hatt.