torsdag 19 januari 2012
Hur länge måste jag ha funnits här för att höra hit?
Jag är uppvuxen i en stad (stadsprivilegier av Gustav II Adolf 1622). Staden ligger sju mil norr om Stockholm. Det är ingen förort till Stockholm. Riktnumret är inte 08. Där jag växte upp var "stockholmare" ett skällsord. Vi sa stockholmare, nollåttor, badgäster eller fiskmåsar (skriker skränar och skräpar ned) om "de där". Nollåttorna invaderade vår lilla pittoreska stad under helger och sommarmånader. Stockholmarna trängde sig före i köer och fick särskilda förmåner utav handlarna såsom hjälp med att packa matkassar och ½ kg kaffe om de fick stå och köa i mer än två minuter. Av någon konstig anledning sa vi alltid att vi åkte upp till Stockholm fastän Stockholm rent geografiskt låg söderut. När jag var 21 år flyttade jag från min stad i Stockholms län till en litet samhälle på sörmlandskusten. Då blev jag tvungen att acceptera att kallas för "stockholmaren". Jag bodde i Södermanland i åtta år innan jag flyttade hit till Närke. Här är det ingen som har kallat mig stockholmare. Min dialekt blev ganska neutral under åren som södermanlänning. I Tystberga i Sörmland talar de nästan exakt rikssvenska. Nu har jag bott här i 14 år men jag känner mig fortfarande som en utsocknes. Vad är jag egentligen? Är jag stockholmare fortfarande? Blir jag någonsin en närking? Det är det jag funderar över ikväll. Frågorna väcktes av mitt förra inlägg. Som jag skrev där så går jag i rulltrappor. Det är jag ganska ensam om att göra här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag går sällan i rulltrappor. Jag tar inte trappan bredvid heller. Rulltrappan tar mig ju dit jag vill, utan att jag måste anstränga mig. DET gillar jag. Jag är urstockholmare, nästan, mina föräldrar är inte födda i stan, jag är det. Eller ja, strax utanför, men tillhör Stockholm.
Jag har aldrig funderat över om jag är Stockholmare eller inte. Jag bara är det. Det har aldrig varit viktigt för mig. Är det viktigt att tillhöra ett län/stad/landskap? Du är ju Knasterfaster. För mig är det inte något som tillhör ovanstående, utan sin egen.
Du är du oavsett var du bor. Däremot beter du dig kanske som en stockholmare i rulltrappor. Bråttom, bråttom. Om vi hade rulltrappor här skulle jag säkert också gå i dem, förutom om husbandet var med. Han vägrar att gå i rulltrappor. Finns det trappor som går av sig själv ska man spara på kroppen och stå resonerar han. Och på flygplatser, såna där långa gåband du vet, han står i en sån och jag pinnar på bredvid, förutom om vi är på väg hem för då har jag typ gått 60000 steg om dagen ändå och är helt slut när vi är på väg hem. Då står jag gärna i alla trappor och band.
Förresten, undra vad jag är, född i Finland, uppvuxen sen sex års ålder i en norrförort till sthlm, bott några år i Heby (fy fabian) och nu är vid underbara östkusten, norr om din födelsestad (antar jag. I Heby kallade de mig för stockholmaren, det gör de inte här. Jag tror att jag har skrivit den längsta kommentaren ever.
Singelmamman: Jag tar ganska ofta trappan bredvid rulltrappan. :)
I den här frågan måste jag nog hålla isär Knasterfaster och mitt verkliga jag. Jag önskar jag var mer Knasterfaster irl faktiskt. Knasterfaster känner inte av några gränser.(Hon är gränslös - haha). Hon har lätt för att uttrycka sig och umgås med alla. För mig , har det nog, när jag tänker efter, varit väldigt viktigt att känna tillhörighet och gemenskap med människorna runt omkring mig här där jag bor. Däremot är det faktiskt inte viktigt för mig att rota mig någonstans. Jag kan absolut tänka mig att flytta många gånger till. Jag tar till mig det du skriver. "Jag tillhör min egen".
Fru Gårman: Jag känner mig hedrad av din långa kommentar. :)
Det är inte så att jag känner att jag har bråttom. Jag stressar inte men jag går hellre runt i en affär i några minuter extra än att slösa bort dem på att stå still i rulltrappor. När jag har gått 6000 steg så kommer jag säkert också att vilja stå still.
Skicka en kommentar