Idag skulle min arbetskamrats dotter ha fyllt 25 år. Hon gick hastigt och oväntat bort hösten 2011. Alla sådana särskilda minnesdagar blir naturligtvis dagar då tiden stannar upp för min arbetskamrat, dagar då hennes sorg tar extra plats. Vi hade bara arbetat tillsammans i knappt ett halvt år när det hände. Hann aldrig lära känna min arbetskamrat innan hon så tragiskt förlorade sin dotter. Vem är hon? Hur är hon som arbetskamrat? De frågorna hade inte fått något svar. Lång tid efter dödsfallet var hon som i en bubbla, närvarande men ändå frånvarande. Så småningom kunde vi börja lära känna och komma underfund med henne igen. Hon var naturligtvis inte den samma som innan. Hur skulle hon kunna vara det? Hon är för alltid arbetskamraten som förlorade sin dotter. Det har inte varit lätt. Arbetsuppgifter och arbetsbelasting tar inte hänsyn till sorg.
2 kommentarer:
Så tragiskt. Nä man blir nog aldrig sig lik efter en sån händelse.
Så fint skrivet!
Det finns knappt plats för sorg i vårt samhälle idag. Man ska komma över det så fort, annars är det nåt fel med en. Tragiskt.
Skicka en kommentar