Baskrarna kom inte hem förrän sent igår kväll och då ville de inte ha mos och köttbullar för de hade redan ätit pizza. Bara för det ska de få makaroner och köttbullar när de dyker upp ikväll. Just nu är de på slottsvandring.
När de kom hem igår så tog de av sig skorna. Någon hade kanske berättat för dem hur vi gör här.
Det går bra att prata engelska med baskrarna. Det känns som om det har varit jag som har pratat mest med dem. Jag vet inte om det är så. Eftersom de är lika dåliga på engelska som jag är så fyller vi i åt varandra och hjälps åt när vi konverserar. En av dem pratar mycket mer än den andra. Han som är mer tyst har sagt att han är tävlingscyklist och det ser han ut att vara också.
Nu ska jag berätta en sak som hände i morse.
I morse fick jag ta bussen till jobbet för Mellan ville ha skjuts till skolan och eftersom baskrarna och Största också skulle få skjuts av Sambon så fick jag inte plats i bilen. Idag skulle baskrarna och Största vara på skolan klockan 08. Klockan 08.05 när jag fortfarande satt på bussen ringde det i min mobil (Sonny heter han). Det var Största som ringde. Han hade glömt pengar. Kunde jag vara så snäll och komma med det? Joodå eftersom jag är särdeles snäll mamma så lovade jag att komma med pengar även om det skulle betyda en försening för mig på cirka 45 minuter eller mer till jobbet. Jag gick av min buss och letade upp närmsta pengaautomat och sedan gick jag för att leta redan på rätt buss för att ta mig till skolan. Jag hittade en busshållplats och bussen skulle komma om 15 minuter så jag fick vänta lite. När bussen kommit och jag satt mig på den kom det tre killar springande i raketfart. De sa ingenting men någonting sa mig att det var en svensk kille tillsamman med två utländska.. Den svenska killen hamnade framför mig. Jag knackade på hans axel. Goddag sa jag. Nej, det sa jag inte. Jag sa ursäkta men går du möjligen på Skolan. Möjligtvis Natur årskurs 1 och känner min son? Det gjorde han! Jag gav honom femhundra kronor och han lovade ge dem till Största. Man måste våga lita på sina medmänniskor. Jag hoppade av bussen och så messade jag Största att pengarna var på väg. Vem har pengarna? messade Största. En kille med tandställning svarade jag. Sedan messade Största att han fått pengarna. Jag blev bara lite sen jobbet.
9 kommentarer:
Underbart!
Vilken solskenshistoria!
Helt fantastiskt! :D Klar man ska lita på folk, lite iaf. Jag gjorde inte det häromdagen så jag förolämpade nog en person litegrann. Men det var inte riktigt meningen.
Kul att du är med och utmanar - jag tror du hade liknande förra året, att du skulle cykla :)
Men wow!
Så bra. :-)
Men baskrarna, hur gamla är de?!
Sånt där är bara såååå härligt! Det bara fyller på min tro på mänskligheten! :)
Du är en särdeles underbar människa! Nu är jag glad för flera veckor framåt. Kram
Maj: Jaa det finns underbara människor!
Karin: Strålande!
Malla: Förra året klarade jag inte utmaningen. Nu ska jag banne mig göra allt för att klara av den + lite till. Jag tycker att man ska tro att de allra flesta är ärliga. För det är de.
Nya Finnpajsaren: Visst blir man glad!? Baskrarna är 17 år. :)
Nica: Fortsätt tro på mänskligheten!
Singelmamman: Oh, det var så lite så... *rodnar* Jag är glad om du är glad. :)
Med tanke på att skolan har 1100(?) elever får man lov att säga att du hade tur som knackade på en som kände Största. Men jag tror du är en sån som har tur.
Nilla: Jag tror också att jag är en sådan där som har tur i alla fall med somligt. Jag har väldigt otur i mataffärer för jag ställer mig alltid i fel kö och hamnar i fel kassa där det är datakrångel eller något annat mysko som händer och jag blir varken insläppt eller utsläpp i sådana där automatiska dörrar. Men det kan jag stå ut med.
Skicka en kommentar