Ett fridfullt adjö

En av kvinnorna som var på begravningen igår, en av de där vännerna från Åland, tyckte att jag såg så bekant ut. Hon undrade var vi kunde ha mötts tidigare. Vi hittade inga gemensamma nämnare. Jag talade inte om att jag bloggade. Hon såg ut som en sån som bloggar*. Det sa jag inte till henne. Hon hade en son uppkallad efter min morbror. Lill-Frans. Fantastiskt tycker jag. Tänk att min morbror gjort ett sådant starkt intryck att hon ville uppkalla sin son efter honom. Hon la en liten Åländsk flagga på kistan tillsammans med sin ros. Det tyckte jag var fint. Alla sa att Frasse var en fantastisk snäll människa. Människo- djur och naturvän. Det känns tråkigt att jag inte fick lära känna honom. Har ju bara träffat honom sporadiskt genom åren. De senaste årtiondena har vi mest träffats i samband med något dödsfall. Som jag minns det besökte jag Frasse bara en gång på Eckerö. Jag var där under några dagar tillsammans med min bror. Vi var kanske 6 och 10 år då. Jag minns att vi fiskade.

*Hon såg ut som Sus och Fru Venus i en och samma person och var kanske 35 år. Hon hade Fru Venus längd och rörelsemönster och Sus hår och ansiktsform. Dessutom så där röd i ansiktet som Sus brukar visa på bild att hon är när hon har sprungit.

Det var väldigt fint på Nacka kyrkogård och vid Nacka kapell. Morbror Lennart och jag kom tidigt så vi satt länge på en bänk i skuggan utanför kapellet. Bakom oss hade vi en fantastisk vitsippsbacke. Det var rofyllt att sitta där och samtala. Det kändes bra.

Morbror Frasse hade själv valt ut vilka låtar som skulle spelas och sjungas på hans begravning. Evert Taube Nocturne och Cornelis Veronica (tror jag, det var instrumentalt) samt Härlig är jorden och Blott en dag. Jag tog morbror Lennart under armen så gick vi runt kistan tillsammans. Det kändes mest rätt att göra så. Jag la en gerbera på kistan.