måndag 8 mars 2010
Vänner
Det finns en hel del (naturligtvis) som jag gör eller är med om som jag absolut aldrig skulle yppa för er här på bloggen. Jag vill inte blotta mig helt. Av hänsyn till andra inblandade i mitt liv så vill jag inte sladdra om allt. Jag censurerar en del alltså men det har ni väl redan räknat ut förstås. Ni är ju så smarta ni bloggläsare. Vad är det då jag inte skriver om, kanske ni undrar? Ja, för det första så visar jag ju inga bilder på hur jag ser ut. Jag har visat några bilder på barnen och jag tror något på sambon men jag klarar inte av att visa er en bild på hur jag själv ser ut. Tro nu inte att jag har ett horn i pannan eller helskägg eller något sådant. Jag ser helt normal ut. Söt (har jag vart förut i alla fall). Jag skriver nästan aldrig om några vänner (nu ökar jag ångestnivån för mig själv lite grann). Det beror på att jag inte har några. Inga vänner?! Är jag konstig på något sätt? Elak kanske? Nej, jag är helt normal och jag är typ världens snällaste och jag är ganska kul också. Jag har lätt att få vänner men flyttar de eller jag så är jag urusel på att hålla kontakt (och de också tydligen). Tyvärr så har både jag och mina f.d. vänner flyttat en del... Arbetslösa brukar ju säga att de är mellan två jobb. Jag är mellan gamla och nya vänner. Att jag inte har några vänner, det skriver jag inte om. Det är ju pinsamt. Nästan som att avslöja att man har gonorré eller något annat hemskt (det har jag inte!!!). En annan sak som jag inte berättar för er är om mina barns problem och bekymmer. Det är klart att vi ibland brottas med en del sådant här i vår familj också. Det var väl allt som jag just nu kan komma på att jag inte berättar för er men annars så skriver jag om det mesta. Nej just det, jag skriver inte om s e x alltså om vi gör "det" och hur vi gör "det" och så *rodnar*.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Käraste Knasterfaster.
Du och din vänstatus är högst normal.
Allt det andra också.
Jag vill också meddela dig att jag inte heller bloggar om allt.
Särskilt inte om sånt som gör mig ledsen eller väldigt arg.
Inte om mina dåliga och elaka känslor.
Ganska sällan om saker jag tänker på och nästan aldrig om vänner.
Egentligen bara om generella saker, eller saker jag är stolt och glad över.
Kram!
Jag skriver alldeles jättemycket om allt. Ibland kanske för mycket. Ibland om vänner, men aldrig ngt elakt.
Ofta överdriver jag. Rätt mycket.
Ibland skriver jag om s.e.x också. Och skriver fula ord och svordomar.
Jag tycker det kan vara svårt med vänner. Jag har några FÅ, ett par st som står mig väldigt nära sen har jag en massa bekanta som man kaffesurrar med och sånt. Tycker det är svårt och tjorvigt att få ihop det här med att träffas. Eller så gör jag det bara krångligt själv. Gillar liksom att vara hemma.
Jag bloggar inte heller om allt möjligt. Jag bloggar om ganska lite, mest blaj. Det där med vänner är nog högst normalt när man blir äldre. Vi har fått många bekanta på senare tid, men få riktiga vänner. Ett sätt att få nya är ju i bloggvärlden :-)
KRAM!
Vad gäller din vänstatus och som Ting säger, allt det andra, så tror jag också att du är högst normal. Vi lever liksom i en tid när folk flyger och far, livet och dagarna är hektiska och mycket vänskap blir ofta lite flyktig. Vi hinner ju inte riktigt visa varandra vem vi är. Eller så hinner vi men sen flyger vi vidare. Jag känner iaf igen mig i din beskrivning och jag är inte heller farlig eller så :)
Som du ju säkert märkt är jag väldigt försiktig med att skriva om mina närmaste, så att de blir utlämnade, berättar knappt om min vardag. Och jag är ju väldigt anonym med min utsida. Sen vänder jag ut och in på mig själv och visar hela min insida. Men det har ju varit min anledning till bloggandet, just nu är det så.
Jag är glad du skriver och glad du tittar in till mig. Bloggvänner är minsann inte att förakta :). Kram!
Du är helt normal! Vänner som jag hade förr finns inte längre i mitt liv, av olika anledningar. Jag har numera, som jag ser det, bara en vän och det är L. En himla massa bekanta men det är inte riktigt samma sak. Bloggen har gjort att jag fått nya vänner även fast man inte träffar dom på riktigt så finns ni där och det känns bra
Mina blogginlägg ska läsas med ironi för jag bjuder på mig själv, på både gott och ont, men mina innesta tankar kommer inte att få plats på bloggen. Så har vi det där med anonymiteten! Jag vill ha det så precis som du.
Kram
Hej vännen :-)
När jag fyllde 30 var vi 80 pers på mitt kalas. När jag fyllde 40 hade jag en av mina livs värsta kriser, blev dumpad nån vecka före kalaset med 40 inbjudna gäster. Om drygt sex år fyller jag 50. Vad jag vet nu så bjuder jag hem 2 pers på middag. That´s life, och du är lång ifrån ensam. Som mamma till två tonåringar så finns det bekymmer i massor, men som kan inte kan blogga om, främst till hänsyn av barnen. Bloggandet är också ett sätt att bara plocka fram det som är kul ;-) Maila gärna mig, även det är ett "alias" men det är "riktiga" jag där på andra sidan. Kram x 1000
Ting: Jo jag vet att jag är normal men tack för att du påminner mig. Det är ju just det som vi skriver om som är så roligt för andra att läsa så jag fortsätter vara mitt "bloggjag" som ju ändå är en himla massa jag.
Malla: Fortsätt vara som du är. Du är så modig tycker jag! Håll hårt i dina närmsta vänner! Jag berättar inte för andra att jag inte har några vänner. Det skulle vara som att fråga "vill du leka med mig?" tycker jag.
Finnpajsaren - min allra äldsta bloggvän! (som jag följt längst alltså): Jag gillar det du skriver, även ditt blaj. Om man skrev om allt trääääligt i livet så skulle nog ingen vilja läsa bloggen.
Regnnatt: Jag skulle inte klara mig utan dig och alla mina andra bloggvänner. Jag är så glad att jag har hittat så fantastiska vänner här i bloggvärlden. Ni känns så nära för ni är ju bara en blogg bort. Nästan som att bo grannar.
Gafflan: Vi är ju den ironiserande generationen så fortsätt ironisera. Jag gillar det! Det känns så bra att ha hittat bloggvänner som verkar tycka och tänka precis som jag. Ni finns på alltid till hands när man vill skvallra lie om vardagen och det tycker jag känns tryggt och bra. Det är ju också så himla kul att läsa vad alla har för sig!
STOR KRAM TILL ER ALLA!!!
Fru Venus: Jag reste bort på på min 40 års dag och sedan bjöd jag mina 6 närmaste arb.kamrater + en bekant vän på grillat med efterrätt. Jag hade fest för närmsta släkten också förstås, totalt 9 personer. Hemskt att bli dumpad, min svägerska blev också det för ett år sedan. (Jag har bloggat lite om det). Jag kan mejla dig och komma och firar dig när du fyller 50(; Min mejladress här på sidan får också användas!
Skicka en kommentar